Ska det krävas en tredje mandatperiod för att Åland ska komma till skott med samhällsreformen eller åtminstone en del av den? Det ligger alltmer i farans riktning.
Förra regeringen utredde och funderade, sittande regering har nu ägnat snart hela sin mandatperiod åt i stora drag samma sak.
Stormöten har avlöst varandra, rapporter har tagits fram och presskonferenser har hållits.
Men ser man till det faktiska utfallet hittills så har vi inte kommit längre än till en diskussion om hur vi på lilla Åland ska organisera den sociala servicen minus de största delarna, det vill säga barn- och äldreomsorgen. Totalt pratar vi om ett segment av välfärden som i drift årligen kostar cirka 16,5 miljoner euro; att jämföra med prislappen för landskapets årliga offentliga aktiviteter som landar på cirka 250 miljoner euro.
Mycket skrik för lite ull, sa bonden när han klippte grisen och det kan man kanske också säga om det här.
Till bilden hör att den här diskussionen dessutom långt ifrån verkar vara klar.
Bara veckor innan lagförslaget om KST-reformen, den tummetott som återstår av samhällsreformen, väntas läggas fram växer kritiken från dem som berörs mest.
Hammarland, Finström, Jomala – alla är de kritiska. Även i Mariehamn finns invändningar mot upplägget som regeringen presenterat. Socialdirektör Susanne Lehtinen säger på nyhetsplats i lördagens tidning att den så kallade KST-reformen är ”som att köpa grisen i säcken”.
Det som man på kommunfältet främst är orolig över är att liggande förslag ska driva upp kostnaderna –vilket onekligen vore lite tokigt med tanke på att ett av de viktigaste syftena med en reform av det här slaget rimligen är att effektivisera och nå samordningsvinster.
Men regeringen menar å sin sida att kommunerna nu bara letar fel och flyr sitt ansvar. Börja jobba, manar finansminister Roger Nordlund i lördagens tidning. Man menar här att kommunerna, om de ska ha något existensberättigande, själva måste kunna ta ansvar för en uttryckligen kommunal uppgift och sluta gnälla om att landskapet åter ska kliva in och göra kommunernas jobb.
Hur hamnade vi här?
Åländska kommuner har förvisso inte alltid gått i bräschen för att komma åt dubbelarbete och överlappningar. Ett färskt exempel är Finströms beslut att ta in en vikarierande direktör trots att man kunde ha samkört med grannen.
Men samtidigt fanns den här utvecklingen också inneboende i det handlingsprogram som regeringen la fram för snart fyra år sedan.
Man valde där att lämna frågan om vad man ska göra åt kommunstrukturen öppen – eftersom man runt regeringsbordet hade väldigt olika åsikter om den saken. Man har därför fått ägna stora delar av perioden åt att hitta en minsta gemensam nämnare, och inte ens när man hade hittat den kunde man i majoritetsblocket dölja sprickorna.
Om driftsprivatiseringen av sjötrafiken är ett exempel på en reform där regeringen visat prov på beslutsamhet, fördomsfritt nytänkande och handlingskraft, så är samhällsreformen än så länge i många avseenden ett exempel på motsatsen. Det som lanserades som en genomgripande förändring av hur det offentliga Åland fungerar har blivit något mycket mer blygsamt, som ännu väntar på att klubbas. Nu återstår några månader då beslut kan tas.
Kommer inte de blir alltihop med stor sannolikhet en valfråga – igen.

Niklas Lampi