Ännu en gång ljuder i tidig morgontimme sången om natten som går tunga fjät runt gård och stuva. Än en gång försöker vi hålla illusionen om Lucia vid liv . För en illusion är hon, den nordiska lucian, som firas med ganska moderna traditioner. Men ändå, en illusion som är värd respekt och eftertanke mitt i denna bokstavligt och bildligt talat mörka tid.
Vi behöver budskapet om att mörkret ska flykta snart från jordens dalar, kanske mer nu än någonsin när mörkret ser ut att ha fått makt över sinnena. Då är det bra att påminnas om att mörkrets tid har ett slut, att mörker alltid följs av ljus. Jag tänkte på Lucia, en martyr på Sicilien på 300-talet, när jag såg unga fredspristagaren Malala som lysande av energi och beslutsamhet talade för alla de miljoner flickor som mörkermakter vill förvägra utbildningens upplysning. Malala visar att en enda människa gör stor skillnad, något som alltför lätt glöms bort i det negativa nyhetsflödet.
Precis som Lucia vågar Malala trotsa starka krafter som ville ta livet av henne. All heder åt denna moderna luciagestalt.
Man kunde kanske våga hoppas på en aning mer civilkurage också hos oss, som lever i fred och trygghet, när det gäller att försvara de traditioner som finns runt jul och lucia. Måste vi alltid så ängsligt ifrågasätta våra egna traditioner, kräva att lucia och tomten är transpersoner, att de har drag av multikultur och är helt fristående från den tradition vi säger oss fira?
Och har ingen tänkt på att det är genom att bevara och bejaka våra egna traditioner som vi har någonting att erbjuda omvärlden i form av genuin kultur?
Det är ju ändå bara den som är trygg i det egna sammanhanget som vågar vara nyfiken och öppen mot andra kulturer. Genom att satsa på våra egna traditioner blir vi en del av det globala – men med en bevarad identitet. Lika galet är det att lucia och jul har blivit de stora festarhelgerna – läs suphelgerna – för den unga generationen.
Man kanske det är en logisk utveckling när vuxenvärlden så generöst hjälper till med ifrågasättandet av alla normer och traditioner och uppmuntrar till hejdlös egoism. För visst är det egoism när man super sig redlös och struntar i vad uppförandet får för konsekvenser för nära och kära.
Man ska inte glömma att de stora helgerna också är viktiga knutpunkter för minnet. Det är ett faktum som blir allt mer tydligt medan åren går. Man kan bli nostalgisk och tårögd av julsånger, av att ta fram det traditionella pyntet och minnas alla helger man varit med om och alla de människor som inte längre är med oss i vardag och fest.
Helgerna påminner om vad man kan sakna, om vilka traditioner som är viktiga för att, med Harry Martinson, hålla minnets skog levande. För visst bildar minnena en skog, rentav en snårskog, med många känslor intrasslade i varandra. Det märker man när minnen diskuteras inom släkten, människor kan ha diametralt motsatta minnen av samma händelse. Och alla har rätt, hur konstigt det än låter.
Minnena är personligt territorium och ingen annan kan göra anspråk på att tolka dina minnen. Och man kan komma ihåg att det är i dag och alla andra dagar vi skapar minnen för dem som ska komma efter oss. Långt efter det att fotografiernas färger bleknat lever minnet av dofter och klanger kvar i våra sinnen, redo att tas fram för personlig inspektion närhelst vi vill.
Ha en god luciahelg och passa på att skapa minnen som består när värdena växlar.
Benita Mattsson-Eklund