Senaste riksdagsval var en odramatisk historia, i varje fall på Åland. Sittande ledamoten Elisabeth Nauclér tog en promenadseger, övriga kandidater kom inte ens nära. Riksdagsvalet våren 2015 kan bli annorlunda och mer spännande. Orsakerna är två, båda börjar på Mats.
Mats nummer ett heter Löfström i efternamn och har goda chanser att bli Centerns kandidat på höstmötet nu på fredag.
Denne Eckeröbördige, före detta ungcenteraktive EU-medarbetare tar med all sannolikhet inte en timeout från uppdraget i Bryssel för att göra en pliktskyldig valrörelse. Tvärtom gör han det högst antagligen för att han verkligen tänker gå in för det. Det i sig kommer att tillföra energi i valrörelsen.
Känd lokalt som många andra åländska politiker är Löfström inte, men det är också det som kan göra hans kandidatur intressant. Han är inte överexponerad och känns inte uttjatad, utan kommer lite utifrån samtidigt som han med all rätt kan hävda att han har erfarenhet av det politiska hantverket och även av de viktiga breda frågorna för Åland. Inte minst i sjöfartspolitiken har han gjort sig ett namn.
Lyckas han vända det här till sin fördel har han goda förutsättningar att höja temperaturen i riksdagsvalet.
Mats nummer två, utan att göra någon rangordning, är Liberalernas Perämaa som redan är klar som partiets kandidat i riksdagsvalet. Nästan-partiledaren har fört en aktiv oppositionspolitik, är välkänd, har ministererfarenhet i bagaget och är också utanför de egna liberala leden uppskattad för sina raka puckar i ekonomiska frågor.
Det liberala kandidatvalet visar att man inte bara ser riksdagsvalet som ett sätt att profilera nya kandidater inför det kommande lagtingsvalet, inte helt ovanligt i dessa sammanhang, utan att man tar det hela på allvar.
Samtidigt står det klart att Elisabeth Nauclér har ett klart försprång som sittande ledamot. Hon har två starka valrörelser bakom sig och har tagit revansch i folkopinionen efter tiden som sidsteppad kanslichef.
Frågan för henne är nu närmast i hur hög grad hon ska våga luta sig mot den här väletablerade bilden av sig själv som statskvinnan som står över det dagspolitiska och sällan tar tydlig ställning. Eller om hon kanske på grund av ett mer utmanande startfält tvingas komma ned i sakfrågorna och bekänna färg. Även det kan sätta fart på allt.
Frågan är också hur pass intensivt övriga kandidater och partier kommer att våga utmana henne i debatter och valrörelse.
Det är en välkänd hemlighet att det långt in i partier som Liberalerna, Moderaterna och Centern finns en utbredd skepsis till Nauclér.
Man är bekymrad över att hon inte fått tillräckligt inflytande och respekt i svenska riksdagsgruppen och parlamentet i stort. Detta har man av artighet hittills pratat tyst om; frågan är om man tänker fortsätta med det eller bli tydligare.
Niklas Lampi