Åland har i många år tålmodigt argumenterat för en egen plats i EU-parlamentet.
Men speciellt mycket närmare har man inte kommit. Motståndet från finländskt håll att ge bort en av de finländska platserna har varit kompakt. Samtidigt har EU hittills inte haft några seriösa planer på att utvidga ett redan stort parlament med ytterligare stolar.
Men ser Ålands chanser svagt bättre ut inför 2019, då val till EU-parlamentet hålls nästa gång?
Det finns i varje fall visst fog för en spekulation i den riktningen.
Den första saken är att Brexit kastar om matematiken. Givet att britterna verkligen är ute till 2019 uppstår frågan vad som ska hända med deras 73 stolar. Ska de strykas? Eller ska de omfördelas bland kvarvarande medlemsländer? Om det senare händer torde Finland få någon plats. Kan den ges till Åland efter flera år av vaga och mindre vaga utfästelser?
Ingen inbillar sig att de stora partierna i Finland med en axelryckning skulle gå med på det.
Men klart är att situationen innebär en viss öppning.
Men inför 2019 finns också ett annat för Åland intressant scenario. Ett scenario som som mer har att göra med vilka personer som kan tänkas vara tillgängliga och hur dessa kan tänkas gå hem.
Framför allt: Blir Mats Löfström den första åländska kandidat i ett EU-val som på allvar även bryter genom på finlandssvenskt håll och kanske rentav samlar en del röster på finskt håll? Det beror förstås på om han ställer upp, en fråga han hittills inte kommenterat eller berört.
Men klart är att han, om han bestämmer sig för det, har flera egenskaper som i ett EU-val vore intressanta.
Den första är att Löfström precis som Britt Lundberg har alla chanser att göra ett kanonval på Åland. Han har snabbt etablerat sig som en ledamot som tar uppdraget på största allvar och arbetar för åländska frågor. Han skulle därför troligen samla ett starkt lokalt stöd, ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor.
Men vid sidan av det har Löfström även förutsättningar att i viss mån gå hem i Svenskfinland. Något som är helt avgörande om det ska bli något mer.
Han har ett brett nätverk, efter åren som en del av den svenska riksdagsgruppen och tidigare som medarbetare till bland annat Carl Haglund. Han verkar överlag uppskattad där han rör sig. Han har trovärdighet i språkfrågan som åter blivit högaktuell, inte minst i Österbotten. Han kan kampanja och överraska – se riksdagsvalet 2015.
Plus i kanten är därtill att han även vistats en hel del i finskspråkiga Tammerfors, hans fru Nooras hemstad.
Allt det gör honom hyfsat bred.
Till det här ska läggas att även spelplanen kan se intressant ut när detaljerna kring Sfp:s lista börjar klarna.
Ställer Nils Torvalds, 71, upp för omval? Det har han ännu inte sagt något om.
Men om han inte gör det framstår fältet plötsligt som rätt öppet, utan tydliga tronarvingar. Så pass att det inte verkar omöjligt att en uppstickare från Eckerö kunde göra väl ifrån sig.
Niklas Lampi