Liberalerna och partiordförande Katrin Sjögren slår i en slogan fast: ”Vi behöver sätta individen i centrum, inte strukturerna.” En tanke som många säkert kan ställa upp på och som speglar en grundläggande idé i den liberala traditionen. Frågan är då bara: Om nu individen är viktigast, varför pratar man då ändå nästan bara om strukturer?

Sittande regering är förvisso inte först ute med det här.
Landskapet har nu i ett flertal år processat frågan om hur Åland ska se ut till sin struktur, dock påtagligt ofta utan konkret resultat.
Men om Åland redan ett tag gått genom utredningar, breddgruppsmöten och rapporter i jakten på de perfekta strukturerna så har nuvarande regering växlat upp det här till ännu högre nivåer. Sällan, om någonsin har det pratats så mycket om strukturer som nu.
Så mycket strukturdiskussion har det blivit att delar av själva strukturen – läs Ålands kommunförbund i en insändare i veckan – nu sätter foten i marken och menar att det ”råder stor oklarhet kring ordningsföljd och prioriteringar”.
Det ska genast sägas att det garanterat finns goda och välmenande ambitioner bakom allt från den så kallade kommunstrukturreformen via KST-reformen till reformen av landskapsandelssystemet. Syftet sägs vara att organisera Åland på ett mer effektivt, hållbart sätt.
Men samtidigt kan man fråga sig om det ibland inte blivit för mycket av det goda; om inte detta starka fokus på det administrativa sättet att organisera samhället nästan slagit över i en övertro på vad gränsjusteringar och rockader i dessa strukturer kan åstadkomma. Vad hände med individerna, arbetsplatserna och företagen; allt det som i grunden ska skapa välfärden? Hinner man också tänka på dem?
Debatten kring utsatta Sottunga är ett talande exempel. Ofta har den nästan uteslutande fokuserat på hur liten kommunen är.
Men det är knappast Sottungas största problem.
Snarare är det i stället den svaga inflyttningen, de få arbetsplatserna, den låga andelen arbetsför befolkning och den svaga tillväxten. Innehållsfrågorna, snarare än formfrågorna. Frågan om vad de enskilda människorna ska leva av, inte frågan om var administrativa gränser dras.
Sådant som snarare skulle behöva kreativ tillväxt- och näringspolitik, synligare under minister Fredrik Karlström, än ytterligare en konsultrapport om hur tjänstemän och serviceproduktion borde organiseras.
Administration är inte oviktigt, vare sig för samhällen eller individer. Hur man byråkratiskt arbetar spelar roll.
Men allt bygger sist och slutligen på att det finns välfungerande samhällen där under; individer som är med och skapar det välstånd som offentliga strukturer sedan har att fördela.
Det är bra att Liberalerna nu betonar det, även om den förda politiken hittills inte alltid gett det intrycket.

Niklas Lampi