Lagtingsledamot Runar Karlsson (C) behövde inte vänta länge på hårda reaktioner på sitt utspel om att kortruttsprojektet i skärgårdstrafiken bör läggas på is till förmån för satsningar på vård och omsorg.
Att flera av hans lagtingskollegor inte skräder med orden är knappast förvånande. Landskapsregeringen har månat om att visa upp en gemensam fasad kring jätteinvesteringen, och nu skapar den tidigare trafikministern, efter tre och ett halvt års lojal tystnad, egenhändigt en spricka i denna.
Men att Runar Karlsson inför höstens val talar ur skägget i denna fråga har flera förtjänster.
Det finns i landskapspolitiken alltjämt en kontraproduktiv överkänslighet, ofta gränsande till indignation, när frågor om de sex skärgårdskommunernas framtid kommer upp på agendan.
Allt brukar gå väl så länge välmenande visioner läggs fram. I det planerade kortruttsprojektet har landskapsregeringen också åstadkommit en föredömlig konkretisering för framtiden.
Men beröringsskräcken gör sig påmind så snart någon ifrågasätter hur mycket skärgårdstrafiken ska få kosta i relation till andra nödvändigheter.
”Runar Karlsson (C) vill överge skärgården, utarma den och ge upp utvecklingen. Ett slags etnisk rensning; långsam och smärtsam” skriver Danne Sundman (MSÅ).
Det är talande att en av landskapets mest etablerade politiker ser sig nödgad att ta till ett sådant språk som svar på en insändare som förordar högre anslag till sjukvård och äldreomsorg. Osakliga jämförelser gagnar inte ålänningar i någon kommun. Snarast blir det övertydligt att sakargumenten tryter.
För visst kan man i likhet med Danne Sundman tycka att det är ”ren dumhet” att fortsätta att betala knappt 20 miljoner euro per år för dagens skärgårdstrafik, när kortruttsprojektet har återbetalat sig själv på 20 år.
Men då har man redan förutsatt att skärgårdstrafiken ska ha en turtäthet liknande dagens, liksom att det är relativt billigt för landskapet att låna pengar. Den som vill se bibehållna eller förbättrade kommunikationer på bekostnad av annat gläds förstås åt redan gjorda investeringar som tryggar pengar till driften.
Men nu var ju frågan som Runar Karlsson lyfte snarare om dagens trafik ligger på en rimlig nivå i förhållande till landskapets sinande kassa och den minskande andelen skärgårdsbor.
I landskapsregeringens meddelande från 2011 nämns ”mellan 120 och 180 miljoner euro” som kostnaden för att förverkliga ”ett totalt kortruttssystem” som skulle betjäna en i dag minskande andel av ålänningarna.
Huruvida det är rimligt måste få diskuteras utan rop om etnisk rensning av skärgården.
Knappast någon vill se den pågående avfolkningen i skärgårdskommunerna fortsätta. Tvärtom kan skärgårdsvännerna känna sig trygga i att mycket få ståndpunkter har ett starkare stöd än förordandet av en levande skärgård.
Det gör det inte mindre orimligt att antyda att det är oanständigt att ställa skärgårdens infrastruktur i relation till andra politiska prioriteringar. Att inte göra just det vore tvärtom synnerligen ansvarslöst.
Kortruttsivrarna skulle vinna på att lägga kraftuttrycken på hyllan och presentera mer sakliga argument.
Kostnadsanalysen finns tillgänglig sedan en tid tillbaka. Vad som däremot saknas är en framtidsöversikt om hur de nya kommunikationerna skulle kunna vända skärgårdens negativa befolkningstrend och vad de förhoppningsvis allt fler skärgårdsborna ska arbeta med.

Robert Vickström