Det finns två patentknep för att snabbt bilda sig en uppfattning om en okänd plats. Det ena är att ta en promenad på begravningsplatsen och läsa på gravstenarna vilka yrken ortens människor haft de senaste generationerna. På åländska gravstenar återkommer av naturliga skäl ofta sjöman och sjökaptener.
Det andra sättet är att läsa ortens författare. 
Som nyinflyttad på Åland gick jag sålunda till vårt vackra stadsbibliotek och dess eminenta avdelning med åländsk litteratur. Med hjälp av bland andra Sally Salminen, Anni Blomkvist, Waldemar Nyman, Joel Pettersson, Ulla-Lena Lundberg och Leo Löthman började jag läsa mig till en grundläggande förståelse för varifrån detta ihärdiga åländska folk kommer och vartåt de strävar.
 
Vi definieras av våra berättelser. Alla samhällen behöver uttolkare som uppmärksammar mönster och lyfter gemensamma frågor. Det är här konstnärerna kommer in. Med sina känselspröt plockar de upp och formulerar rörelser och skiftningar i samhället. 
Det är inte kartböckernas gränser som binder oss människor samman, de är våra gemensamma erfarenheter. Erfarenheter som förädlas till berättelser och blir till en slags ritning för samhället fungerar.
Lokaltidningarna har också en viktigt uppgift här. Förutom sitt granskande uppdrag ska de även fungera som krönikörer. Tidningarna skriver den moderna berättelsen om Åland medan den händer. En eftermiddag i Ålandstidningens arkiv med alla utgåvor från starten 1891 fram till i dag är en hisnande upplevelse. Man kan bokstavligen se historien skrivas i realtid.
 
Därför blir HBL:s litteraturredaktör Pia Ingströms motvilja mot att Åland ska få nominera en egen kandidat till Nordiska rådets litteraturpris är rejält omodern. Hon klamrar sig fast vid ett förlegat revirtänkande istället för att våga öppna sig mot den mångfald perspektiv som finns. 
Åland har en i allra högsta grad levande litteratur. Liksom Österbotten eller för all del Helsingfors innerstad. Ju fler sorters berättelser som lyfts fram och når nya läsare, desto fler trådar till vår gemensamma väv. 
 
Ibland väcks debatten om behovet av en kanon att förhålla sig till. Alltså en förteckning med oundgängliga verk som utgör ryggraden i landets kulturhistoria. Kanonkraven framförs påfallande ofta av personer som anser sig själva speciellt lämpliga för att formulera förteckningen.
Den här typen av från ovan sanktionerade verkförteckningar kan ha sin plats i de litteraturvetenskapliga översiktsverken, men deras verkligt intressanta konsekvenser är den diskussion de brukar väcka. I det här fallet: vad är den åländska litteraturen? Vad vill den? Utgivningen är förvisso inte enorm, men den är vital. 
Åländska författare: vad vill ni? 

Petter Lobråten