Den svenska partiledardebatten på söndagskvällen blev en historia om uttjatade konfliktfrågor och den hade väl knappast stannat i minnet alls om det inte varit för att miljöparitets Åsa Romson, som även är vice statsminister, gjorde en dundertabbe i debatten när hon hävdade att ”Medelhavet är det nya Auschwitz” när hon beskrev flyktingströmmen över havet mellan Libyen och Italien.
Hon har efteråt försökt släta över fadäsen genom att säga att situationen gör henne så upprörd att hon har svårt att hitta ”kraftuttryck” för sina känslor.
Men ska Auschwitz, synonymen för mänsklighetens mörkaste brott, verkligen göras till ett kraftuttryck? Blir det den nya trenden, att man ber människor ”dra åt Auschwitz” när man menar en annan destination ?
Nej, Romsons förklaring av tabben blir ytterligare en tabbe och illustrerar alltför väl hur illa pålästa många i den nya politikergenerationen är.
Extra pinsamt är det att klavertrampet kommer i en vecka som präglats av högtidlighållandet att 70 år gått sedan Europa fick fred. Man tycker ju att alla rapportering borde ha fått även politiker att registrera någonting, men tydligen inte.
Det fenomen som ibland kallas ”presentismen”, en blind tro på nuets förträfflighet, står i vägen för förståelsen av det förflutna. Många inser inte att det inte går att jämföra dåtida fenomen med nutida. Att den statligt iscensatta och noga planerade förintelsen av sex miljoner judar skulle gå att jämföra med vad giriga människosmugglare sysslar med idag faller på sin egen orimlighet. Bakom människosmugglingen finns ingen annan ideologi än att några få vill tjäna så mycket pengar som möjligt på dagens flyktingsituation och det är knappast, inte ens i Libyen, en statlig ideologi.
Situationen är förfärlig, upprörande och ohållbar men det går inte att beskriva den som ett kyligt genomfört folkmord. Dessutom är det knappast upprördhet som förändrar situationen för flyktingarna, det är målmedvetet arbete som ger resultat, inte ilska inför tevekameror.
Det finns alla skäl i världen att varna för ytliga och illa gjorda jämförelser. Man träffar på dem alltför ofta nu, när historien om andra världskriget tröskas igenom ännu en gång. Den brittiska historikern Anthony Beevor varnade i en intervju nyligen för detta.”Andra världskriget har blivit referenspunkten till alltför många av dagens internationella konflikter. Tanken att vi kan använda historien för att förutsäga framtiden är frestande men vilseledande”, påpekar han.
Man kan absolut använda historien för att förstå skeenden, för att förstå varför vissa konflikter utvecklas ur en historisk kontext. Men, som de gamla grekerna påpekade, kan man aldrig stiga ner i samma flod två gånger eftersom floden hela tiden förändras och blir en annan. En lite mer humoristisk inställning stod Mark Twain för när han hävdade att historien upprepar sig; första gången som tragedi och andra gången som fars.
Det var historiens farsstadium man upplevde med Romsons påstående på söndagskvällen.
Det finns en reell risk med att man använder ord som är för stora för att beskriva vardagliga sammanhang. Så har man nött ut ord som fascist och nazist i debatten. Idag tycks många tro att fascister är alla som står till höger om Socialdemokraterna.
I Ryssland använder debattörer regelmässigt de två orden för att beskriva demokratiskt tillsatta regeringar i väst. Förvirringen är total – och bara för att några debattörer hyser en olycklig kärlek till de negativa benämningarna fascist och nazist. Ska vi alltså tillåta att ordet Förintelsen mals ner på samma vis av trivialitetens ordkvarnar?
Det är i så fall ytterst olyckligt och en sista skymf mot alla dem som fick betala med sina liv för en politiskt konstruerad ideologi.
Ett gott råd till alla upprörda politiker är att de, i stället för att skrika högt i debatten, går in för att påverka de förslag till hur flyktingsmugglingen över Medelhavet ska bekämpas. EU-kommissionen väntas lägga fram ett förslag den här veckan och beslutet ska förankras hos alla medlemsländer. Se där en utmaning som politiker måste ta itu med.

Benita Mattsson-Eklund