Den finländske Centerledaren Juha Sipilä gick till val på löftet att ”sätta Finland i skick” och fick förtroendet att göra det.
Han var en annorlunda politiker, med en intressant bakgrund som framgångsrik företagsledare inom it-sektorn. Förhoppningarna var stora att han skulle kunna bli den som äntligen börjar reformera Finland som då alltför snabbt halkade efter övriga euroländer.
Men snart två år in i mandatperioden växer frågorna kring regeringens förmåga.
Ekonomin var det område där löftena var flest. Men hur mycket har förverkligats?
Av det en gång så storslagna samhällsfördraget blev det till sist ett urvattnat konkurrenskraftsavtal, vars effekter än så länge är högst oklara.
För stunden verkar det som om finländsk ekonomi i viss mån börjat återhämta sig trots Sipiläs politik och inte tack vare den. Byggsektorn går bättre och den inhemska konsumtion är lite starkare, vilket gör att tillväxten ökat något även om den fortfarande släpar efter rejält i jämförelse med exempelvis Sveriges.
Men de stora politiska reformerna som driver upp sysselsättningen och gör det mer attraktivt att arbeta lyser fortfarande med sin frånvaro. Något som bland andra Nordea och Danske bank påtalat under hösten.
Vid sidan av ett blandat facit inom ekonomin har Sipiläs regering även fått bakläxa på andra, viktiga områden.
Justitiekansler Jaakko Jonkka, som normalt håller en låg profil, gick strax före jul ut med svidande kritik mot regeringens brist på respekt för grundlagen. Han menade att regeringen flera gånger rundat honom och stressat genom lagar. Något som bland annat fick oppositionen att dra paralleller till Ungern och Polen, medan statsvetarprofessorn Göran Djupsund krävde regeringens avgång.
Till det här läggs ingripanden som gjort att Sipilä sett allt annat än statsmannamässig ut, och som därtill ansetts så udda och anmärkningsvärda att även internationella medier tagit upp dem. Det främsta var när han sent en kväll här nyligen mejlbombade enskilda journalister vid Yle för att de rapporterade om ett bolag där han släktingar var ägare. Borde inte en regeringschef tåla åtminstone lite?
Och hur är det med statsministerns engagemang för landets minoriteter? Även här har Finland på senare tid dragit på sig besvärande uppmärksamhet i framför allt svenska medier, som en följd av den hårda kritiken i Svenskfinland över jourreformen. Lägg därtill hanteringen av Ålandsfrågorna. Om relationerna här på senare år varit hyfsat välfungerande har de nu på kort tid försämrats. Mycket kan knytas direkt till först utställda, senare brutna löften från regeringen Sipilä. Effekten är en radikalisering av självstyrelsepolitiken.
Fram tonar, dessvärre, därför bilden av en statsminister och en regering som inte förmått bygga den anda av samförstånd och pragmatism som tidigare tagit Finland ur kriser.
Taktiken som i stället tillämpas är ofta deadlines och ultimatum följda av hot, med effekten att det låser sig. Lägg därtill att det nu ser ut som man får lägga mer och mer energi på affärer som man själv ofta verkar vara upphovsman till. Det är därför knappast förvånande att Sipiläs popularitetssiffror nu rasar, vilket en mätning i Helsingin Sanomat nyligen visade.
Frågan är nu om kommande år blir lika förlorade som de första eller om Sipilä och regeringen förmår komma igen.

Niklas Lampi