Gränser är ett lika högaktuellt som brännbart ämne i vårt offentliga samtal. Politiska gränser mellan oss och dem. Psykologiska gränser mellan mig själv och resten av världen. Inre djupt personliga gränser.
Begreppet gräns blandas ofta ihop med begreppet mur. Men det är skillnad på murar och gränser. Medan en mur är en stum envägskommunikation där man inte lär sig något nytt, förutsätter en gräns en relation, eftersom den per definition utgör en kontaktyta mellan två olika kroppar, som Ålands fredsinstituts direktör Kjell-Åke Nordquist påpekade under gårdagens frukostseminarium om gränser på Nordens institut på Åland.
Kjell-Åke Nordquist passade på att efterlysa vad han kallar för en ökad ”gränskunskap” överhuvudtaget. Gränsbegreppet används på så många olika sätt nu att det ständigt behöver definieras för att inte bli meningslöst.
Engelskan har flera olika begrepp för gräns: ”Boundary” för gränslinje, ”border” för gränsområde och ”frontier” för ett gränsland mot något ännu outforskat.
Gränskunskap handlar om att se och förstå skillnaden mellan dessa olika typer av gränser.
Att vilja resa murar mot något som skrämmer en är mänskligt, men samtidigt potentiellt begränsande. Isolering tenderar att alstra mer idémässigt inavel än innovation.
Det man tror är en yttre gräns kan dessutom lika gärna vara en inre, som psykologen och psykoterapeut Sonja Dolke diskuterade när ämnet gatutiggare kom upp. Känslan av irritation och obehag inför en tiggare kan lika mycket bottna i en känsla av skam över ens egen oförmåga att be om hjälp, beroende på egna erfarenheter.
Ett fundamentalt sätt att öka sin gränskunskap är att blicka inåt och utforska sina egna gränser, och framför allt erkänna sina egna begränsningar. Det är som bekant enklare och mindre krävande att fokusera på grandet i sin grannes öga än på bjälken i sitt eget, men någon vidare självkännedom leder det inte till.
En rädd människa har svårare att våga luta sig tillbaka i den tillit som hela samhällskontraktet bygger på.
Tillit är något av det värdefullaste, och samtidigt ömtåligaste vi människor har, i relationen till varandra, mellan grupper och mellan länder.
När tilliten försvinner tar regeltänkandet över. På samma sätt kan tillit överkomma dåliga samhällsstrukturer, som Kjell-Åke Nordquist klokt formulerade det.

Petter Lobråten