Förra veckan besökte Rysslands president Putin Finland och samtalade med president Niinistö om olika internationella frågor. Ett besök som inte är okontroversiellt och som kommenterats i vitt skilda kretsar utanför Finland.
Från Sverige reaktioner i förväg. Förra svenska försvarsministern, moderaten Karin Enström, sade vid Gullrandasamtalen att hon tyckte besöket var olämpligt och att man inte skulle bjuda in Putin till Sverige i dagsläget.
Kommentaren har irriterat många i Finland. Man tycker att Sverige, åter, tar på sig storebrorsrollen och talar om för andra länder vad som är rätt och fel. Inte heller är det ju vanligt att man kommenterar andra länders utrikespolitik.

Man kan också av det skedda dra slutsatsen att det inte går att jämföra Finlands och Sveriges utrikespolitik rakt av. Det finns stora skillnader och de är främst sammankopplade med ländernas geografiska läge. Till skillnad från Sverige så har Finland en drygt 1300 kilometer lång landgräns mot Ryssland medan Sverige skyddas i väster av Nato-medlemmen Norge och i öster av Finland.
Geografin kan man inte ändra på och om man tvekar behöver man bara kasta en blick på kartan för att se vilka länder som är stora och vilka som är små. Att Sauli Niinistö prioriterar en ”goda grannen-politik” är klokt för även om Finland är EU-medlem och ställer upp på sanktionerna mot Ryssland behöver det inte innebära att länderna avbryter allt umgänge. En konfrontations- och demonstrationspolitik är inte någonting små länder ska syssla med.
I rapporteringen efter mötet framgick också att Putin noga följer Finland och förhandlingarna med Nato och han kostade på sig en varning eftersom Finland, om man slöt ett Natoavtal, skulle släppa fram Natotrupper till östgränsen och att Ryssland förstås skulle reagera på det.

Det visar att samtal av det här slaget är nödvändiga eftersom de sätter ord på vad det annars spekuleras om. Avslöjande var det också att Putin hävdade att Ryssland dragit bort sina trupper till 1500 kilometer från den finska gränsen. Med detta ville han visa att det inte finns oro att frukta Ryssland.
Fast sant är det ju inte. Ryssland har aktiverat och rustat upp basen Alakurtti, i jämnhöjd med Salla, och den ligger bara 50 kilometer från Finlands gräns och har, enligt uppgift, en helikopterstyrka och ingår i det arktiska försvaret.
Niinistös kommentar, att Finland förlitar sig på internationella regler eftersom de ger trygghet och att landets försvar bygger på egna krafter och en stark försvarsvilja, var en hänvisning till historien. Vilket nog förstås i Ryssland eftersom historiekunskapen där är betydligt mer levande än i de nordiska länderna.

De två presidenternas möte var nyttigt på flera sätt. Dels för att det visar att bilaterala samtal öga mot öga är viktiga, både för förståelsen och för den känsla länderna har för varandra, dels för att det visar att båda två, åtminstone för en dag, kan lösgöra sig från rollerna som stakas ut av maktspel och unioner. Samtalet på Gullranda var ett framsteg för grannandan, att man möts och samtalar ”över staketet” en vacker sommardag. Små gester som kan få stor betydelse när man minst anar.
De svenska politikerna skulle göra klokt i att fundera över vad som formar länder och gör dem till vad de är idag. I sju sekler var Finland en integrerad svensk rikshalva där människor hade samma rättigheter och skyldigheter. Men Finland hade även då en lång landgräns mot Ryssland och fick under historiens gång parera åtskilliga smällar när man i Ryssland ville markera mot uppstickaren Sverige. Stora och lilla ofreden och 1808 års krig är bara några nedslag som visar på konsekvenserna för Finland. Det har skapat en annan mentalitet i Finland, man vet att man måste förlita sig på egna krafter och stå på egna ben när det gäller.
Om svenska politiker var medvetna om historien så skulle man slippa mästrande kommentarer som det från exminister Enström och det skulle också bidra till ett bättre bilateralt förhållande länderna emellan nu när man talar om ökat försvarssamarbete.

Benita Mattsson-Eklund