Det är lätt att ta ställning mot den europeiska unionen. Det är EU som vill förbjuda vårfågeljakten, det är EU som med sin överstatlighet tvingar på medlemsländerna höga medlemsavgifter och konstiga stöd som kostar miljarders miljarder och korkar igen och stoppar upp bransch efter bransch.
   Norge står ju utanför, och det är den rikaste staten i Europa. Schweiz går också som tåget trots att de står utanför. Och förresten tycks de flesta vilja gå ur EU, och euron är så lite värd att man knappt har råd att åka till Sverige och shoppa längre.
 
Det man glömmer är att både Norge och Schweiz gör allt för att implementera nya EU-lagar i nationell lagstiftning, ett arbete som innebär att man går oerhört långt för att få vara med i den inre marknaden, samtidigt som man inte får några av fördelarna. Inga EU-stöd, ingen insyn i parlamentet annat än som observatörer, inget inflytande i lagstiftningen.
    Samma sak för Schweiz, om än i mindre utsträckning. Landet har en mycket liten industri, hela landet är uppbyggt kring tjänstesektorn (främst på finansmarknaden, men turismen blir allt viktigare) och det gör landet mindre beroende av EU än Norge.
   Det är alltså ett argument för EU: Det är svårt för ett litet land att stå utanför. 
 
Fast det handlar om andra saker också, saker som man uppskattar först när man upplevt dem. Att köra från Mariehamn, ner genom Sverige eller genom de baltiska länderna, går genom EU-länder med i stort sett samma lagar och regler, med samma medborgerliga rättigheter och med rätt till sjukvård enligt samma regler som landets invånare. Vi kan åka vidare genom Polen eller Danmark, vi kan åka via Tyskland ned till Österrike, söderut över (eller snarare under) alperna, svänga höger vid sydfoten av bergskedjan och fortsätta in i Frankrike, kanske göra en avstickare till Barcelona i Spanien. Överallt samma EU, samma grundläggande fri- och rättigheter.
 
Det finns inga gränser längre. Den som reste runt i Europa för 25 år sedan var tvungen att ha passet med sig, och eftersom ingen söder om Danmark accepterade kreditkort var man tvungen att på förhand växla in pengar i lika många valutor som länder man tänkte besöka. Att köra in i Polen var bara att glömma. Landet kontrollerades av Sovjetunionen, och den som verkligen ville fick ansöka om visum tre månader i förväg och sedan vänta i kön till passkontrollen i upp till ett dygn. Passagen mellan Frankrike och Tyskland krävde inget pass för fransmän och tyskar, det såg EG-reglerna till. Men nordbor skulle ta vägen genom passfilen, och kunde få vänta en timme på att komma vidare. Den som åkte tåg mellan Amsterdam och Paris passerade gränsen mellan Nederländerna, Belgien och Frankrike och tvingades därför visa upp pass och biljetter två gånger under resan. Om man tågluffade och tog natttåget från Taranto till Köpenhamn passerade man Österrike, Tyskland, Nederländerna och Danmark och blev följaktligen väckt tre gånger under natten för att bevisa sin nationstillhörighet. Utom mellan vissa länder, där det fanns något slags lokal passfrihet. Man lärde sig aldrig vilka.
Det var, kort sagt, ett gissel. Den som lyckats tappa bort sitt pass i, säg, Paris, tvingades besöka sitt lands ambassad för att ens kunna lämna Frankrike. Inte bara via flygplan, du kunde inte ta dig över gränsen. Alls!
 
När vi reser runt i Europa i dag, och det gör vi i allt högre utsträckning oavsett om det är för att våra barn studerar utanför landets gränser, för att vi åker på bilsemestrar eller för att vi har vänner i Tyskland eller Spanien, är vi inte bara ålänningar. Vi är européer. Vi är inte på besök i Italien, vi är hemma i Europa. Den där känslan när man har varit i USA i ett par veckor och flygplanet går in för landning på Arlanda eller Vanda, den där känslan att vara hemma i Norden igen, den kan vi känna i alla EU:s medlemsländer med gott samvete.
 
Det är värt några raka gurkor.
 

Fredrik Granlund