Sommaren 2015 kommer att bli ihågkommen som en orolig sommar. Greklandskris, flyktingkatastrof i Medelhavet och vapenskrammel i höst. Många suckar över vilken förfärlig tid vi lever i.
Men om man tänker efter så är inte vår tid värre än andra tider som varit – och tack och lov för att vi inte vet hur framtiden kommer att se ut. Man påminns om det när man studerar det förgångna. För ett par veckor sedan skrev jag en artikel om Julius Sundblom och hans antimilitaristiska attityd. Det har fått debattören Robert Horwood att reta upp sig på att artikeln inte nämnde självklarheten, att Sundblom bedömde krigshotet fel. Men det var inte artikelns mening, den handlade om Sundbloms konsekventa försvar för det civila tänkandet och för misstron mot militära lösningar. Att kriget ändå kom torde inte ha övertygat Sundblom om att militära lösningar var de bästa.
En annan liten sak, min artikel var inte ”en eloge” över Ålandskungen, den var ett försök att analysera en av grundpelarna i hans tänkesätt eftersom han i hög grad var en laglighetens förkämpe. Krig är ju, bland mycket annat, en överträdelse av alla lagar och traktat.
Naturligtvis retade Sundbloms konsekventa ställningstagande för fred och demilitarisering upp samtiden, som var mycket fascinerad av krigsretorik och krigsromantik. Om inte folk varit så övertygade om att militära lösningar var de enda rätta hade man inte så lätt kunnat få opinionen med sig.
Men man ska inte glömma att Sundblom, när försvarsplanerna för Åland diskuterades på 1930-talet, var gammal och erfaren och inte var den som föll i farstun för militära locktoner. Han tänkte i första hand på den åländska befolkningen och hur den bäst skulle bevaras från krigets vansinne.
De storpolitiska ledarna däremot såg folken och soldaterna som brickor i ett spel där man måste offra en del för att uppnå de mål, hemliga eller öppna, man föresatt sig att uppnå. Det är en av de stora skillnaderna.
Vill man dra paralleller till nutiden, som många gör, kan man se att en sak är helt oförändrad när det gäller att upprätthålla maktbalansen. Då gäller det att hota, markera och påverka opinioner. Ett led i detta är att avslöja vilka planer man har för kommande krig, vilka mål man kan tänka sig att anfalla och vilka slutsyften som finns. Det gäller att komma ihåg att detta är rutin inom militär planering, det är militärernas jobb att ta fram olika planer, skissa på hotbilder och presentera lösningar. Det görs inom den västliga försvarsalliansen Nato, i Ryssland och i de olika länderna runt Östersjön och är en del av det militära vardagsjobbet.
Hur många gånger finländsk militär i teorin har övat på försvar av Åland får man inte veta. Militära hemligheter så klart, men ett demilitariserat område inom gränserna komplicerar tillvaron för militärstrateger.
Därmed inte sagt att det är strategerna som sitter inne med den bästa lösningen. För om man har ett område som är demilitariserat och obefäst så borde man acceptera det och inte försöka pressa in det i det militära tänkandet. Om Finland en dag bestämmer sig för att bli medlem av Nato så måste Ålands särställning beaktas, man kan inte erbjuda landskapet som militärt basområde om man tänker respektera de konventioner som finns om Åland.
Det man kan lära sig av Julius Sundbloms agerande under de turbulenta förkrigsåren är att det är viktigt att hålla huvudet kallt när man gör riskbedömningar och inte låta militära locktoner förföra när det gäller beslutsfattande. Åland har ingen egen utrikespolitik och har inte del i det nationella beslutsfattandet. Det vi kan göra är att hävda vår rätt att leva på 6.500 demilitariserade öar och skär och att det måste respekteras.
Sedan kan man påminna om att de ryska hoten i dag till stor del är avsedda att påverka den ryska hemmapubliken. Genom att låtsas vara en militär stormakt stärker president Putin bilden av sig själv som mäktig och hotfull politiker och det ger honom vissa inrikespolitiska fördelar. Agerandet påminner inte så lite om den åldrande president Kekkonen som drog fördel av att marknadsföra sig som den enda garanten för att den ryska björnen hanterades på rätt sätt. Tiden har visat att ett skifte på presidentposten inte innebar någon katastrof och troligen inser man samma sak i Ryssland.
Så visst ska vi följa med det internationella maktspelet men när man gör det ska man inte glömma att fråga sig varför de olika huvudrollsinnehavarna agerar som de gör och vem som har skrivit manus till det skådespel vi ser.

Ålandstidningen