Det drar ihop sig till riksdagsval och det ser ut att bli ett helt annat drag i valrörelsen än senast.
I torsdags sparkade Mats Löfström, uppställd av Centern, igång sin kampanj på sjöfartsmuseet. Han gör ingen hemlighet av att han utmanar sittande ledamoten Elisabeth Nauclér. Bara det att han håller en egen presskonferens några dagar innan den gemensamma riksdagslistan ska göra samma sak säger allt. Det är inte mellan de två listorna som kampen står utan inom den gemensamma listan där både Löfström och Nauclér är uppställda.
I Löftström får Nauclér en svårare motståndare än senast.
Orsakerna är flera. Han ställer inte upp för att pliktskyldigt fylla en tom plats på en lista utan för att han på riktigt vill komma in i riksdagen. Hungern finns. Han har därtill en trovärdighet när det gäller politiskt arbete och kontaktbygge i det större sammanhangen, vilket han nu också understryker med fet tusch genom att välkomna bland annat förre kommissionären Olli Rehn och svenska Centerledaren Annie Lööf till Åland.
Samtidigt är Löfströms stora uppförsbacke att han efter åren i Helsingfors och Bryssel inte är speciellt känd ute i stugorna, och inte ens nästan lika känd som Nauclér. Hur han ska ändra på det blir hans kampanjs stora utmaning –men att man redan nu går ut så hårt visar att ambitionen finns och även uppbackningen från övriga, mer kända lokala namn i främst Centern.
Hur Nauclér tänker möta det här återstår fortfarande att se. Hon går in i valrörelsen som sittande ledamot med alla fördelar som det innebär; senaste val formligen krossade hon allt motstånd. Nauclér har på många sätt gjort en otrolig revansch, hon har gått från petad kanslichef till riksdagsledamot med ett mycket starkt folkligt mandat. Men samtidigt ifrågasätts hennes faktiska politiska gärning under åtta år i Helsingfors, inte bara från Löfströms läger, nu på ett helt nytt och öppet sätt.
Kommer Nauclér att känna att hon nu tvingas gå ned i sakfrågorna och ge rakare besked för att försvara sig?
Eller kommer hon chansa på att det åter går att lägga sig ovanför dagspolitiken och att bilden av henne som statskvinnan med internationell erfarenhet fortfarande lyser tillräckligt starkt?
Samtidigt är det intressant att notera att Nauclér redan valt en annan kurs i ett annat, likaså viktigt avseende – vilka hon jobbar med på kampanjstigen.
I förra valet framstod hon som en allmänborgerlig kandidat med Obundna som närmaste parti.
Nu har hon i stället närmat sig Socialdemokraterna; hon och Sara Kemetter uppträder som närmaste allierade i den gemensamma kampen mot Löfström, och till kampanjarbetare har Nauclér valt Socialdemokraternas partisekreterare Helena Flöjt.
Det är rimligen ett uttryck för att Nauclér liksom Löfström behöver draghjälp av andra i det praktiska för att det ska gå vägen, och att staben nu måste breddas när främst Gun-Mari Lindholm tycks finnas kvar från den borgerliga sidan. Men samtidigt är svängen för henne ett högriskspel: kommer hennes tidigare borgerligt sinnade väljare bland Centerns, Liberalernas och Moderaternas sympatisörer att svika om hon kopplas alltför mycket ihop med Socialdemokraterna?
En sak är klar.
Om senaste riksdagsval var en gäspning ser det här ut att bli en thriller.
Det är bra och uppfriskande för demokratin.

Niklas Lampi