Allt oftare handlar politisk debatt av i dag inte om sakfrågorna, utan om just vem som har mest rätt att tala, eller om vem som känner sig mest tystad. Det självpåtagna martyrskapet från de som propagerar för åsikter som inte delas av majoriteten är ofta snabba med att förklara att ”det här får man inte debattera om” när de blir motsagda.
I förra veckan uppstod just en sådan debatt i Sverige då författaren och sexualupplysaren Katerina Janouch ansåg sig utsatt för en ”häxjakt”. Bakgrunden var att hon medverkade i tjeckisk tv och där målade upp en mörk bild av Sverige där invandringen och mångkulturen skapat ett otryggt samhälle i vilket medborgarna beväpnade sig.
Hon fick i Dagens Nyheter mothugg av Hynek Pallas, filmkritiker som likt Janouch är född i Tjeckien. Han anklagade Janouch för att sprida fördomar och rykten om Sverige för tittare som har svårt att själva verifiera Janouch åsikter.
Därefter tog debatten om det Janouch faktiskt sa slut. I stället handlade hela frågan om yttrandefrihet. Janouch menade att DN begränsade hennes yttrandefrihet, att tidningen bedrev häxjakt. När sedan en bokhandel tog bort hennes böcker från hyllorna på grund av hennes uttalanden flög orden från författarinnan på sociala medier: det var som på nazitiden, nu väntade bokbål, i Sverige får man inte säga ”sanningen”.
Naturligtvis har ingen tystat Janouch. Hon har fått skriva ett svar i DN, hon var med i den tjeckiska tv-intervjun, hon får skriva vad hon vill och hur mycket som helst på sociala medier. Hon har kvar sin yttrandefrihet, den har inte blivit kränkt.
Just här kommer den vanligaste förvanskningen av begreppet yttrandefrihet, det som har blivit så vanligt sedan Sverigedemokrater, Sannfinländare och för all del åländska demokrater dök upp i debatten. Att person två säger emot person ett är inte att kränka den förstes yttrandefrihet. Tvärtom är det just detta yttrandefriheten är till för. Debatt, att åsikter möts och diskuteras. Att som Janouch bli topp tunnor rasande över att bli motsagd är faktiskt det motsatta till yttrandefrihet, för hon vill ju tysta sina kritiker.

Att sådana här utspel tar över debatten så mycket och så ofta är också ett hot, mot yttrandefriheten (för att den fördunklar dess mening) och demokratin (för att sakliga argument inte längre är centralt, utan åsikter byts ut mot känslosamma utspel och luddiga sanningar).
Och än värre: när så mycket av den offentliga debatten handlar om vem som är mest martyr, då tappar vi garden för de verkliga inskränkningarna av våra friheter. Vi ser hur yttrandefriheten urholkas i land efter land i Europa, vi ser hur Donald Trump hotar med repressalier mot journalister som är kritiska.
När däremot en författare i tjeckisk tv slänger ur sig åsikter som sanningar och får mothugg, då fungerar yttrandefriheten.

Ålandstidningen