Åsub:s senaste konjunkturrapport är en kalldusch för åländsk ekonomi och åländska välfärdsambitioner.
”Tillväxtmässigt har vi ett förlorat årtionde bakom oss”, skriver Åsub. Värdet på Ålands samlade produktion har minskat sedan 2011 och tillväxten i det privata näringslivet har stagnerat, konstaterar Åsub vidare.
Ett annat tecken på samma sak är att flitpengen, en direkt mätare av hur åländsk ekonomi presterar, närmar sig nollstrecket. För bara några år sedan låg den på många miljoner euro. Att den nu om några år, enligt finansavdelningens beräkningar, till och med skulle landa på minus, om det gick, säger därför en hel del.
Allt detta ruskar om bilden av Åland. Vi har vant oss vid att Åland ska vara en av Nordens och rentav en av Europas rikaste regioner. Storbolagen har ångat på, vinster har levererats och passagerarfärjorna har kört miljoner med passagerare och spridit ringar på vattnet i lokalsamhället.
I kölvattnet har välfärden byggts ut så till den grad att inflyttade svenskar och finländare ofta häpnat över de små klasserna och bristen på vårdköer. Nu gungar det under grundfundamentet för allt det här: tillväxten, all välfärds moder.
Hur få fart på den igen?
Det finns inga enkla svar, stora delar av euroområdet grubblar över samma sak. Oron här handlar nu om att delar av Europa kanske rentav redan är nästa Japan, där ekonomin gått på tomgång i två decennier. Man famlar efter verktyg, hoppas och vänder på stenar. Åland är inte ensamt, vilket inte gör något bättre men sätter saken i perspektiv. Det finns inga politiska trollformler som kan lösa landskapets problem över en natt.
Däremot kan man säga att Åland, som Åsub även noterar, trots allt fortfarande står på fast mark i viktiga avseenden. Arbetslösheten är låg. Befolkningen ökar.
I botten finns också en investeringsvilja som inte ska underskattas och som visar på framtidstro.
Passagerarnäringen har på några år satsat hundratals miljoner i nytt tonnage. På land planeras en fiskfabrik. Paf går lysande. Tankerbranschen fortsätter beställa nytt. Ett nytt köpcenter har poppat upp. Lägg därtill att många företag under krisen fått se över kostnader vilket gör att de nu står bättre rustade.
Vid sidan av det här kan man notera att regeringen i sin färska tilläggsbudget tydligt strävar efter att stimulera utåt, snarare än inåt mot förvaltningen, vilket var fallet med budgetförslaget för helåret 2014.
Hur många branscher, företag och verksamheter som i praktiken kommer att känna av ansträngningarna är visserligen en högst öppen fråga, men riktningen är den rätta.
Det som ytterligare behövs är att livsmedelsklustret nu skulle känna att de har en partner i landskapet. Här finns det fortfarande att jobba på, vilket reaktionerna från fältet visar. Man är, speciellt på kött- och mjölksidan, uppriktigt och genuint oroad över vad som ska hända med den lokala konkurrenskraften i förhållande till de viktigaste marknaderna. Omöjligt att bryta dödläget kan det inte vara. Men det kommer att kräva att speciellt näringsministern anstränger sig betydligt mer för att bygga förtroendefulla relationer ut till branschen –inte bara till valda delar av den och inte bara via hurtiga utspel om 1.000 nya kor på Facebook.

Åland går inte på räls som nyss. En viss mättnad har infunnit sig i samhället efter år av framgångar. Men allt är inte mörker. Sverige går bra. Finland brukar förr eller senare vända. Åland står inte heller bara stilla och har förutsättningar att komma igen när det ljusnar.

Niklas Lampi