Donald Trumps otippade seger i USA:s presidentval kan inte uppfattas som något annat en historiskt fet snyting mot allt vad elit och etablissemang heter. Ett symptom på att det finns en utbredd misstro i våra samhällen. Ett tecken på att det finns många som väljer vad som helst utom någon som kan ses som en del av systemet. Allt i hopp om att det ska leda till någon form av förändring.

Denna törst efter något annat har affärsmannen Trump skickligt utnyttjat. Han har spelat på folks rädslor, spottat på den amerikanska ideal och sagt saker om kvinnor som borde göra vem som helst totalt ovalbar.
Men inget har hindrat hans framfart, i stället har han uppfattas som outsidern som pratar ur hjärtat och kan ge Washington en match.
Att Demokraterna ställde upp en kandidat som mer än många andra symboliserade etablissemanget gjorde jobbet enklare.
Hur världen kommer att se ut under Trump återstår att se.
Osäkerheten råder nu på alla plan och det är upp och nedvänt med det mesta. Diktatorer som Vladimir Putin och högerextremister som Marine Le Pen verkar väldigt belåtna. Demokratiska ledare i väst säger artigt och pliktskyldigt att samarbetet med USA är lika viktigt som alltid, men har svårt att dölja oro och olust.
Förhoppningen måste dock nu förstås vara att presidenten Trump blir något annat än kandidaten Trump.
Inte lika benägen att riva upp frihandelsavtal och inte lika föraktfull mot allierade.
Det finns också en del saker som talar för det. USA är ett land med en stark grundlag där Vita huset långt ifrån sitter på all makt. Man får också tro att Trump ska omge sig med rådgivare som mildrar och dämpar. Som Barack Obama, en man med helt annan resning, sa under valnatten:
Solen går upp också i morgon.
Var alltihop än landar så kvarstår att varningslamporna nu blinkar rött i västvärlden.
Trump är det hittills allvarligaste symptomet på den växande förtroendekrisen i väst. Men han är inte det enda eller första. Brexit är ett uttryck för samma sak och det är även väljarrevolterna som blivit vardag i snart sagt varje europeiskt val. Inte ens lugna, välmående och fredliga Norden är här något undantag.
Frågan är hur övriga partier och kringliggande samhälle ska hantera det. Att låtsas som att den här misstron inte finns eller är marginell lönar sig bevisligen inte.
Sansade, balanserade partier och rörelser måste nu också hitta en politik och en berättelse som tilltalar alla dessa miljoner och åter miljoner människor i västvärlden. Annars kommer vi sannolikt bara att få se ännu flera demagoger som lockar med det falska löftet om att en stark man med hårda nypor kan lösa allting.

Niklas Lampi