Bert Häggblom valdes i torsdags till ny partiledare för Obunden Samling. En gång i tiden var han med och grundade frifräsarrörelsen, nu axlar han på nytt ordförandeskapet i ett läge när inte mycket finns kvar av partiet.
Borta är lagtingsmandaten, partikassan och att man ens skulle ställa upp i höstens val har under perioder inte verkat självklart.
Blir Bert Häggblom frälsaren som bryter trenden och ger Obundna nytt liv?
Klart är att Bert Häggblom är den i särklass tyngsta och mest rutinerade politiker som finns kvar i de obundna leden.
Med sig i bagaget har han flera perioder i lagtinget och när Roger Jansson blev riksdagsman var det Bert Häggblom som var suppleant.
Juristen Häggblom har också många år bakom sig i kommunalpolitiken. Han är även en debattör med glimten i ögat som har förutsättningar att klara höstens valdebatter lika väl som vilken annan lokal partiledare som helst.
Ideologiskt är Häggblom borgerlig och som politiker trivs han bäst när han har något att opponera sig mot. Ett litet smakprov på det bjöd han på i sin första intervju som ny ordförande i gårdagens tidning då han samtidigt och direkt passade på att sabla ned KST-reformen och en del annat. Mer av sådant väntar med Häggblom vid rodret; den försiktighet och strävan efter att vara alla till lags som man från obundet håll en tid prövat är nu sannolikt historia.
Var även så säker på att Häggblom också kommer att göra allt han kan för att mobilisera de röster som känner sig svikna av att den obundna lagtingstruppen mitt under mandatperioden hoppade över till ett annat lag.
Allt det här gör att Bert Häggblom har förutsättningar att för egen del samla tillräckligt med röster för ett inval i lagtinget.
Men frågan är om det räcker till något mer.
Eller får vi nu se en enmansshow, en variant av Ålands Framstegsgrupp, men med Bert Häggblom i rollen som Rolle Boman –låt vara med en seriösare framtoning?
Det som gör frågan aktuell är inte minst det faktum att det utöver Häggblom är glest med kända profiler.
Men till frågetecknen kring partiets framtid bidrar även brokigheten i den skara som valt att stå kvar under det obundna paraplyet. Häggbloms konservativa profil ska nu samsas med röster som exempelvis förespråkar medborgarlön. Hur ska det gå till? Var finns linjen? Vilken position ska man exempelvis välja i flyktingfrågan, där den nye ordföranden redan som lagtingsledamot för drygt 10 år motionerade om mindre pengar till flyktingmottagande, men där det bland partiets kvarvarande krafter även kan finnas helt andra åsikter.
Vid sidan av det finns frågan om vem som riktigt ska dra lasset med partiarbetet och kampanjandet för att synas och höras.
Kommer Häggblom själv att kasta sig in i det? Om inte, vem har förmåga och lust att göra det i stället?
Med valet av den obundna veteranen Häggblom har Obundna visat att man trots allt tänker finnas kvar. Men i vilken form är fortfarande i högsta grad oklart.

Niklas Lampi