Vi människor samlas kring gemensamma berättelser. Det må vara fiktioner, men om tillräckligt många väljer att tro på den föregivna myten förvandlas den till en verklighet med stor potential att påverka den fysiska världen.
Nationer är ett utmärkt exempel på en gemensam berättelse som är helt utan objektiv verklighetsförankring. Vid olika tillfällen i historien har olika människor beslutat att olika markplättar ska vara deras och heta något. Om alla människor försvann skulle alla nationer försvinna samtidigt.
Stor del av näringslivet bygger på liknande gemensamma överenskommelser utan verklighetsförankring. I sin bok ”Sapiens” exemplifierar Yuval Noah Harari med bilbolaget Peugeot, en av Europas äldsta och största biltillverkare. Företaget har runt 200.000 anställda, varav de flesta av naturliga skäl inte känner varandra. Men de samarbetar så effektivt att de 2008 tillverkade över 1,5 miljoner bilar och gav bolaget intäkter på runt 55 miljarder euro.
Men på vilket sätt kan man säga att Peugeot verkligen existerar? Om alla bilar samlades in och förstördes skulle företaget fortsätta tillverka nya. Om alla anställda plötsligt dog i pesten och fabrikerna och tillverkningsutrustningen förstördes, skulle ägarna kunna låna ihop nya pengar och sätta igång verksamheten igen. Om cheferna sades upp och alla aktier såldes skulle företaget Peugeot ändå finnas kvar som juridisk konstruktion.
Peugeots existens har alltså inget med den fysiska världen att göra. Enda sättet att ta bort Peogeot är att låta en domare upplösa företaget. Företaget är en gemensam överenskommelse, en slags fantasi, som dock har stor kapacitet att påverka den fysiska världen.
Uppfinnandet av den här typen av juridiska näringslivsfiktioner, som aktiebolag, är en av mänsklighetens smartaste påfund. Eftersom ägarna har ett begränsat personligt ansvar vågar de satsa utan risk att förlora allt om företaget går i konkurs.
Det här är ett exempel på en nyttig myt.
Pengar är exempel på annan nyttig myt, liksom konceptet med mänskliga rättigheter. Inget av detta finns naturligt, utan bygger på överenskommelser.
Eftersom mycket att det vi anser vara sanningar är gemensamma myter kan det vara klokt att då och då skärskåda sanningarna. Speciellt i en tid som denna då sanningsrelativismen breder ut sig.
Pedagogen Moira von Wright, numera professor i pedagogik och rektor för Södertörns högskola, skrev en rapport om fysikundervisningen i den svenska skolan på uppdrag av Skolverket. Hon skrev bland annat:
”Föreställningen om det vetenskapliga tänkandets självklara överhöghet rimmar illa med jämställdhets- och demokratiidealen. […] Vissa sätt att tänka och resonera premieras mera än andra i naturvetenskapliga sammanhang. […] Om man inte uppmärksammar detta riskerar man att göra missvisande bedömningar. Till exempel genom att oreflekterat utgå från att ett vetenskapligt tänkande är mer rationellt och därför borde ersätta ett vardagstänkande.”
Hon menar alltså att man bör anlägga ett ideologiskt perspektiv på naturvetenskap. Ett resonemang som i förlängningen leder till ett intellektuellt haveri.
Sedan har hon förstås en poäng i att det spelar stor roll på vilket sätt man lägger upp undervisningen.

Att applicera ett relativiserade på precis allt, att hävda att inget kan sägas vara mer sant än något annat, trots vetenskaplig prövning och beprövad erfarenhet, kan vara direkt farligt.

Petter Lobråten