Niklas Lampi tar i sin ledare ”Vidriga hot mot ministern” upp ett aktuellt, viktigt men mycket tråkigt ämne; de hot, som vissa politiker har mottagit.
Jag håller helt med honom i sakfrågan att dessa hot inte hör hemma i en demokrati. Vi kan, och vi bör möta åsiktsmotståndare med respekt.
Tyvärr begår sedan NL en ful insinuation, så han i svepande ordalag skriver: ”På Facebook-trådar och i utskick kring Åländsk demokrati får den hetsiga jargongen ofta fritt spelrum. Om det finns någon direkt länk mellan dessa lokala miljöer och de aktuella hoten är oklart och inte belagt på något sätt.”
Jag har redan vid ett flertal tillfällen påpekat att Åländsk Demokrati inte haft några ”utskick”. Det var en fristående grupp, som faktiskt bestod av personer från ett flertal politiska partier på Åland. Syftet var att provocera och testa gränserna och att få till stånd en debatt i ämnet. Jag kan medge att även min egen debattteknik på Facebook då, som privatperson, var ganska tuff. Men så fick jag också själv mordhot på nacken.
Då utskicket var genomfört grundades Åländsk demokrati. Efter detta ändrade jag både stil och innehåll i inläggen och vinnlade mig om att inte använda invektiv mot åsiktsmotståndare. Tyvärr ändrade inte våra åsiktsmotståndare stil, vilket föranledde mig att göra en polisanmälan mot de grövsta övertrampen, inkluderande minister Fellman.
Åtalen lades ner bland annat med motivet att politiker måste tåla lite mer. Men trots denna dom, så har jag inte förfallit till att använda invektiv, utan försöker föregå som ett hyggligt exempel i detta fall. Alltid under eget namn. Hård debattstil, kanske, men utan invektiv och inte kritik mot person och klädsel.
Däremot skrev en av socialdemokraternas suppleanter i stadsfullmäktige nyligen helt onödiga personliga kommentarer under falsk facebook-profil. Trots att ÅT fick kännedom om detta konkreta fall, så valde man att inte skriva något om detta utan väljer att i stället komma med fula insinuationer helt utan belägg.
Vi inom Åländsk demokrati har haft flera interna diskussioner kring vår policy, och den är klockren. Inga fejkade konton. Inga anonyma hot och inga invektiv. Vi använder argument i debatten från vår sida.
VI har också försökt fundera på vem, eller vilka, som kan ligga bakom hotmailen. Den jargong, som används i dem enligt media, är helt främmande inom min grupp. Några har vissa gissningar om i vilka grupper man kan söka gärningsmännen.
Frågan är om det inte helt enkelt kan röra sig om frustrerade och missnöjda traditionella socialdemokratiska väljare? Men en så enkel lösning är antagligen inte Lampi intresserad av att lyssna på.
Avslutningsvis vill jag även påpeka att det känns lite enkelspårigt att ÅTs ledarskribent gång på gång använder en teknik med att insinuera saker, som han inte har några som helst belägg för, med det enda och uppenbara syftet att försöka svartmåla Åländsk demokrati.
Inte en enda gång har tidningen kommenterat våra åsikter när det gäller tobakspolitiken, beskattningsfrågan, vindkraftsstödet, ÅHS-besparingar, folkomröstning om Åxit, kvoteringen inom kommunalpolitiken, vår kritik mot sänkningen av rösträttsåldern, skarvproblematiken, Pommernfrågan, Maxinge-race, och så vidare.
Borde inte tidningen kommentera sakpolitiken i stället för att syssla med fula insinuationer? Om jag minns rätt så har ÅT inte kommenterat dessa sakfrågor överhuvudtaget den senaste tiden.

Stephan Toivonen (ÅD)

Ålandstidningen