Stundom blir man verkligt förvånad över landskapsregeringens ställningstagande i vissa frågor. Ibland är museibyråns utlåtande av yttersta vikt, och man stöder deras åsikter in absurdum. Ibland beaktas deras synpunkter inte alls. Det skulle vara intressant att veta vad som styr landskapsregeringens kriterier för vad som är av musealt värde och värt att bevara, och vad man kan lämna därhän. Och när markägares åsikter och behov är värda att beakta, och när de kan lämnas utan åtgärd.
Som till exempel i fallet i Långbergsöda när en markägare anmäldes, och i slutändan fick betala dryga böter, då att han hade tagit ett antal lass sand från egen mark för att användas vid bygget av ett fårhus. Där vägde museibyråns ord tungt i den process som följde på händelsen.
Men då en markägare i Bjärström protesterar mot att den nya vägen genom byn kommer att dras endast ett fåtal meter från hans hus, och han dels befarar att den över 100 år gamla byggnaden kommer att skadas av vägarbetet, och dels att den planerade höjningen av fartgränsen från 70 km/h till 90 km/h trafikmässigt kommer att vara störande för de närboende, så tar landskapsregeringen ingen notis om detta utan avslår protesterna utan motivering.
Även museibyrån har satt tummen ner för den planerade vägsträckningen, med hänvisning till att Kulturmiljöinventeringen redan på 1980-talet ansett att Bjärström är en gammal kulturmiljö som är viktig att värna om. Ytterligare påpekar museibyrån att man i vägplanerna bör undvika vägdragningar och i ännu högre grad vägbreddningar i omedelbar närhet av de gamla husen i byn.
Inte heller museibyråns utlåtande beaktas, utan landskapsregeringen beslutar enhälligt i plenum att fastställa vägplanen genom Bjärström. Trots att det finns möjlighet att dra vägen söder om byn (som även påpekats av vissa markägare), vilket skulle lämna bykärnan intakt, och där den nuvarande vägen också kunde användas som gc-bana, vilket skulle innebära en ekonomisk inbesparing då man inte behövde bygga en separat gc-bana vid en del av vägsträckningen.
Ibland skulle det finnas skäl till att landskapsregeringen tog sig ut på landet, utanför stadsgränsen, för att i verkligen beskåda de verkningar deras aningslösa beslut får för enskilda människor.
Runa Lisa Jansson
Ålandstidningen