Under de senaste veckorna har min elektroniska postlåda igen fyllts av massfabricerade brev. Det är inte en särskilt trevlig läsning eftersom postens avsändare uppträder under ett namn – antagligen för det mesta deras riktiga – samtidigt som texten är prefabricerad och nästan utan undantag kommer i samma utförande.
Det är en lobbningsform som jag tycker illa om. Om medborgaren har ett angeläget ärende har hon/han naturligtvis all rätt att vända sig till mig, men jag skulle uppskatta den medborgerliga åtgärden så mycket mera om jag mellan raderna kunde skönja en engagerad personlighet.
Den massfabricerade lobbningen återkommer i olika sammanhang. Det kan gälla herrelösa hundar i Rumänien eller utsläppsrättigheternas läckage-lista (som alltså handlar om energiintensiva industrigrenars rätt till utsläppsrättigheter). Det senaste fallet gäller en stundande omröstning, som eventuellt ger en parlamentsuppmaning om att erkänna staten Palestina.
Inför den omröstningen kommer vi att föra en diskussion, som på många sätt är ohyggligt svår. Det är nämligen ganska få europeiska länder som har ens ett någorlunda gott samvete i förhållande till Europas judiska befolkning. Tyskland är naturligtvis den stora omänskliga förbrytaren, men inte den enda. 300 000 judar svalt ihjäl i Transnistrien dit de hade fördrivits av de ungerska myndigheterna. I de flesta fallen har majoritetsbefolkningen dessutom inte lagt två strån i kors förs att hjälpa den judiska minoriteten. Om de har gjort någonting var det för det mesta att hjälpa till att döda…
Europa försöker i dag skyla över sitt dåliga samvete genom att upprätthålla en speciell relation till Israel. Det är förståeligt, men innebär samtidigt att vi blundar för systematiska brott mot internationell rätt. Enligt den har Israel inte rätt att bygga bosättningar på ockuperat område, men statistiken från 1993 - som var ett viktigt år eftersom det efter överenskommelsen i Oslo fanns en reell fredsmöjlighet – visar någonting förskräckande.
År 1993 fanns det på Västbanken, på Gaza-remsan, i Östra Jerusalem och på Golanhöjderna sammanlagt 281 000 israeliska medborgare i de olagliga bosättningarna. Idag finns det omkring 750 000.
Den s.k. Sasson-rapporten från 2005 – alltså en officiell israelisk rapport – visade att israeliska myndigheter i hemlighet hade finansierat bosättningar vilkas existens egentligen också stred mot israelisk lag.
Varför är det här viktigt? En av de grundläggande förutsättningarna för en fredlig lösning var tvåstatsdoktrinen, d.v.s. att det var möjligt att skapa två självständiga stater, som i fred skulle leva sida vid sida. Den doktrinen utsattes för en del kritik redan på 1950-talet, men den har samtidigt varit en bekväm lösning eftersom den har gjort det möjligt att inte göra någonting.
Den palestinska befolkningen har varit illa utsatt från första början. De nybildade arabiska staterna ville inte ha dem. De var alltså från början en paria, som dessutom klämdes mellan det kalla krigets cyniska intressen. På samma sätt som en del tjetjener blev terrorister efter årtionden av förtryck, blev många palestinier det. Det är naturligtvis inte det vi försvarar, men vi försöker eventuellt förstå bakgrunden.
Tvåstatslösningen är under nuvarande omständigheter död. Det är för att förändra omständigheterna vi röstar om Palestina i parlamentet.
Nils Torvalds
Skribenten är medlem av Europaparlamentet (SFP)

Ålandstidningen