För oss alla framstår väl Pommern som en stolt symbol för staden och hela landskapet. Vad kan heller bättre än ett historiskt seglande skepp – i ett enda blickfång – karaktärisera öfolkets stolta sjöfarartraditioner och sega företagsamhet.
I den tigandets kultur, som alltför ofta kännetecknar klimatet kring beslut och handläggning av offentliga ärenden, alltså frågorna som rör varje ålännings pengar och livsvillkor, ställer tidningen på ledarplats den 17 augusti helt sonika de länge förtegna frågorna gällande allas vår stumma penningautomat.
Uppmuntrad av ledarskribentens modiga och i transparensens namn lovvärda initiativ - samt uppmanad av en del andra, dristar jag mig därför i en helt annan fråga men i samma anda, att be om en smula ljus, nämligen i den länge beredda och synnerligen aktuella frågan om bevarandet av vår landskapsklenod Pommern.
Långtgående tekniska planer har veterligen uppgjorts och upphandlingsdokumentationen formulerats men kan vi vara försäkrade om att det nu faktiskt är själva skeppet som åtgärdas? Att miljonerna inte förspills mest bara på kajer och dockanläggningar medan själva skrovets förfall fortgår accelererande och i takt med det de växande underhållskostnaderna för all framtid. Har man verkligen förvissat sig om att det inte finns en kostnadssparande teknisk lösning som en gång för alla löser det 114-åriga skrovets problem, ja kanske rentav återställer det i segelbart skick. Det vore en sjöhistorisk bragd som skulle ge eko i mycket vida kretsar.
Visst, däcket måste i vilket fall som helst förnyas förr eller senare men huvudfrågan kvarstår; håller vi, i stället för att lösa problemet, på och planerar en mycket dyr museal kuliss?
Klentrogen

Ålandstidningen