Om man får tro landskapsregeringen så befinner sig relationerna till den fastländska regeringen på en kontroversiell nivå.
Ord som katastrof, förtroendekris, krisstämning, illvilja, man säger att man är förbannad är vanliga uttryck när situationen beskrivs. Man kan inte säga att man använder diplomatspråk.
En orsak till att läget blivit oroligt är naturligtvis att Sannfinländarna sitter med i regeringen och innehar centrala poster. I Europa finns det som bekant många stora politiska ytterlighetsrörelser som är explicit populistiska, det ligger tyvärr i tiden. Det är inte små rörelser och därmed påverkar de också de seriösa och traditionella partierna och som en följd av detta dagspolitiken.
I vårt land är det Sannfinländarna som representerar nämnda ideologi även om det finns olika falanger inom rörelsen så är populism central. Vid senaste val erhöll de närmare 20 procent av rösterna. Det medförde enligt parlamentariska och demokratiska spelregler att de har en framträdande position. Regeringsansvaret har tärt på krafterna och enligt opinionsundersökningarna har stödet halverats. Om trenden håller i sig kanske de inte sitter i nästa regering.
Som populistparti har Sannfinländarna lyckats göra livet surare för Åland och påverkat svenskans ställning. Detta i förening med recession har påverkat positionen. Det finns ett visst samband mellan ekonomisk nedgång och minoriteters situation. Här på Åland kan detta tydligt märkas beträffande läget fasta Åland-Skärgården. Det är ett fenomen som inte noteras av majoriteten.
Det samhällspolitiska livet har polariserats i allt högre grad.
Till demokratins väsen hör att man måste acceptera att det föreligger olika åsikter. Gör man inte det är det svårt att arbeta inom beslutsprocessen. Detta gäller också spörsmål som kommer upp mellan Finland och Åland för båda parter. Man kan inte alltid ropa ut att det är kris och katastrof om man inte får sin vilja igenom. Man måste kunna kompromissa och fortsätta att diskutera på en diplomatisk nivå trots att man ibland känner sig överkörd. Historien visar vad som hänt när man övergett diskussion och diplomati. Ytterlighetsindividerna brukar säga att det är svaghet, på sikt är det styrka.
Jag vill inte spela i samma division som Sannfinländarna.
Enligt rapporter i medierna så föreligger det svårigheter att komma överens i den så kallade Ålandskommittén som handlägger självstyrelserevisionen. Bland annat beskattningen vållar svårigheter. Jag är inte överraskad eftersom det finns representanter som hävdar en höklinje för att låna en term från kalla kriget. Och som egentligen vill upphöja Åland bland ”staternas antal” för att igen låna ett begrepp från historien.
Ska det bli resultat i kommittén är det de diplomatiska krafterna som ska stå för det. Den åländska modellen tillkom som en konfliktlösande modell man bör se till att inte göra den till en konfliktmodell.
Olof Öström
Brändö

Ålandstidningen