Förra veckan tog Sara Wiss guld på 100 meter i veteran-VM i Tammerfors på tiden 11,95. I februari i år hade hon dessutom slagit nytt åländskt rekord på 60 meter. Ett rekord som tidigare hölls av systern Hanna. Dagarna som har gått sedan guldloppet har hon tillbringat på Åland tillsammans med familjen. Efter en tävling har hon lite svårt att varva ner. Bastubad vid stugan i Lumparland har gjort gott, liksom att ta sig ut och springa utan hörlurar i öronen.

Sara strålar i kapp med julisolen när hon berättar att det är dags för tävling igen på lördag. Att hon då kommer att vara tillbaka i Tammerfors för att springa stafett, 4x100 meter. Ledigheten på Åland får ett avbräck, vilket hon inte är lika glad över.

Sara är född och uppvuxen i Mariehamn och började med redskapsgymnastik redan som sexåring.

– Jag fick börja lite tidigare för att storasyster Zaida fick börja, Jag hade lätt för det och då blev det roligt. Jag trivdes med att göra saker med kroppen, säger Sara med ett stort leende.

Förvisso hade hon redan då förväntningar på sig själv, precis som senare i idrotten. I friidrotten kunde hon uppleva det som svårt att inte känna en press att prestera minst lika bra som tidigare. När hon var 19 år gammal och hennes personbästa fortfarande låg kvar från 17-årsåldern kändes det inte helt bra. Dessutom splittrades friidrottsgruppen och Sara kände att det fanns andra saker som lockade.

– Jag ville resa i stället. Backpacka. Jag hade länge vetat att jag ville göra det efter studenten. Och jag visste att jag skulle ångra mig om jag inte reste.

Upplevde världen

Sara reste iväg och när hon kom tillbaka efter ett år jobbade hon ihop pengar för att kunna åka på nästa resa. Det blev resor i Australien, Thailand, Bali och Japan. Två år totalt.

– När jag kom hem var jag lite ”lost”. Jag hoppade på programmet ekonomi och it på Stockholms universitet.

Samtidigt hade hon gått upp nio kilo i vikt under de två åren av utebliven träning. Så hon började träna igen. Tyvärr på ett sätt som kom att bli destruktivt. Men vi återkommer till den perioden i hennes liv.

Efter ett år hoppade hon sedan av universitetsutbildningen och började i stället studera på idrottsfolkhögskolan på Bosön. Där hittade hon andra sätt att träna, och glädjen. Framför allt hittade hon gemenskap och likasinnade människor. Hon sprang halvmaratonlopp och kände att hon då hade något att träna inför.

– Jag trivdes med att ha program och se framsteg.

Fast även om hon var rätt bra på att springa långt innebar det att blev hon tvungen att sudda ut sin explosivitet.

– Och jag visste att jag hade power att springa snabbt och lyfta tungt. Det är som en Ferrari som tuffar runt men inte får visa sin power, säger hon effektfullt beskrivande men ursäktar samtidigt sin kanske lite kaxiga jämförelse.

– Jag tycker inte om att hålla igen!

Hittade crossfit

Det blev några halvmaraton. Men tyckte hon egentligen om att springa långt? Nja! Så hittade hon crossfit och en ny dörr öppnades.

– Där fick jag lyfta tungt, gå på händer …

Och där fanns en kultur att tjejer tränade för funktion och inte för utseendet. Ingen sade heller till en tjej att hon hade för stora axlar.

– Det öppnade upp för att träna med ett driv inifrån och i en gemenskap. Där träffade jag också min blivande man, säger hon varmt.

– Det var en positiv och upplyftande miljö. Det var mycket tyngdlyftning och jag blev bra på det. Jag hade aldrig känt mig så explosiv som då.

Sara kände att hennes kropp var starkare än någonsin och att hon hade en kraft som hon kunde överföra till friidrotten. Och så blev hon gravid. Samtidigt lyssnade hon inåt och visste att hon efter födseln ville satsa på friidrotten.

– Jag hade lärt känna en på crossfit som var med i en friidrottsgrupp och jag gick med i den. Där träffade jag min nuvarande tränare.

Hon beskriver tränarens idrottsfilosofi som annorlunda än hon var van vid. Sara har genom hela sitt liv tränat sex dagar i veckan. Nu kunde hon i stället plocka russinen ur kakan. Det handlade inte om att träna så många pass som möjligt, utan om att när hon tränade – då tränade hon med kvalitet. Efter fem månader hade hon slagit sitt personbästa. Samtidigt hjälpte det förstås att hon hade hon hållit på med crossfit åren innan. Hon tror på bredden i träningen.

– Tack vare gymnastiken hade jag lätt för crossfit och där jobbade jag mest med tyngdlyftningen. Jag skulle vilja ha mer tid för bredd och försöker ha gymnastik på uppvärmningen.

Sedan hon började träna friidrott på nytt har hon inte haft en enda dag med dålig motivation.

– Ibland kan jag känna mig trött när jag ska gå till träningen, men jag jämför det med att gå till jobbet. Jag går bara. Det känns som om jag unnar mig träningen. Jag uppskattar den på ett annat sätt i dag.

Slog gamla rekord

När Sara var 17 år låg hennes personbästa på 12,64 på 100 meter. I den första tävlingen efter att ha börjat träna friidrott på nytt slog hon till med 12,50. Innan säsongen var slut hade hon putsat det till 12,21.

– Efter andra säsongen blev jag gravid igen. Det var 2019. Jag sade till tränaren: ”Det här blir bra” Jag får barn 2020 och 2022 tävlar jag igen”. Jag hade en treårsplan – ett långt perspektiv.

Hon har följt alla delmål till punkt och pricka. Även tidigare har hon haft uppsatta mål men de har inte varit förankrade i hjärtat.

– Men nu med friidrotten – ja!

Hon tycker om att träna, hon får energi av den. Hon har helt enkel roligt på vägen.

– Det här är det som är kul! Jag gör det inte för resultaten, även om resultaten motiverar mig. Jag är inte rädd för att förlora, men jag vill vinna.

Numera är hon så mycket mer än bara friidrottare och sina prestationer. Framför allt är hon mamma. När hon kommer hem är det alltid någon som drar i henne. Då kan hon inte älta det som kanske inte har gått så bra. För henne handlar det om att hon är i sitt livs form, inte trots utan tack vare att hon är mamma.

– 35 är inte någon ålder alls. Vi har bara inte sett det tidigare. Normen är att du är gammal efter 26.

Sara lyfter fram faktumet att kvinnor traditionellt har varit tvungna att välja när det kommer till familjeliv och barn. Att kombinera barn med elitidrott har inte varit ett alternativ.

– Att komma tillbaka efter att ha fött barn behöver inte vara svårare än efter en korsbandsskada. Jag hoppas att det blir bättre framöver. Man behöver inte se graviditet som ett avslut om man inte själv vill det.

För egen del hjälper hon elitidrottare tillbaka genom sitt jobb som personlig tränare i det egna företaget. Men hon skulle gärna se ett program för det här – ekonomiskt, sponsor- och tränarmässigt. Hon lyfter fram de amningstält som finns vid skidtävlingar och betonar hur viktigt det är att vi pratar om det, att det faktiskt går.

– Lasse är ett otroligt stöd. När han ser gnistan i mina ögon, då säger att han att det bara är att tuta och köra. Han har idrottsbakgrund. Han förstår och ställer upp!

Värdefull livscoach

Just nu ser allt så självklart ut, men så sent som för ett år sedan var Sara ändå i en situation där hon kände sig stressad och trött. Hon kände att hon behövde bena i sin livssituation och beslöt sig för att gå till en livscoach.

– Jag ältade saker så att jag blev stressad. Jag fick ”loopar” och var trött hela tiden. Vi benade ut jobb och privatliv, var jag får min energi ifrån och vart jag förlorar den. Den tredje gången vi sågs kom vi in på friidrotten. Tydligen lyste jag upp hela rummet då. Han frågade om jag skulle vilja elitsatsa, men jag svarade att det inte går med barn och företag. Han frågade om jag hade velat göra det om jag bortsåg från det.

Den vägen hade inte ens funnits i hennes tanke. Hur skulle hon göra det i så fall? Hur skulle hon försörja sig? Hur gör man en elitidrottssatsning? Nyckeln var att hon fick lägga om jobbet för att möjliggöra satsningen. Att frigöra mer tid till träningen och förhandla om sponsorkontrakt. Och det visade sig att det var det egna företaget som möjliggjorde elitsatsningen, inte hindrade den. Men i början kunde hon också känna att hon måste leverera för att få leva så här.

– Men nu njuter jag av att kunna leva så här! Jag nyper mig i armen.

I dag är hon en elitidrottare och gör val som en elitidrottare gör. Det är helt avgörande och mycket roligare, understryker hon. Tidigare anpassade hon träningarna efter jobbet, i dag är det tvärtom. Hon lägger in kunder efter träningen och hon går på olika behandlingar, som kiropraktorbehandlingar, genast det behövs. Tidigare skulle hon inte kunnat se hur det skulle vara möjligt att som andra elitidrottare åka på träningsläger till Spanien.

– Men nu slutade det med att vi åkte till Spanien på träningsläger, hela familjen, och tog farmor med. I efterhand kände jag att det var så lätt. Men för ett år sedan skulle det ha varit konstigt.

Nytta av erfarenheterna

Sara återkommer till hur det var när hon hade rest efter gymnasietiden. Hur destruktiv träningen blev för henne då, liksom förhållandet till mat.

– Jag har alltid förknippat mig själv med prestation och kände mig dålig om jag presterade dåligt. Egenvärdet minskade. När jag kom tillbaka efter resan var jag inte längre friidrotts-Sara. Jag kände mig inte bra nog att bara vara jag.

Den uppmärksamhet hon fick för att ha gått ner de nio kilona som hon hade gått upp under de två reseåren gav henne en kick, precis som själva resultatet i sig. Hon gick utbildningen på Stockholms universitet men var dålig på det, säger hon.

– Det jag kände mig bra på var i gymmet.

För Sara var oron folk kände gentemot henne till och med bättre som uppmärksamhet än ingen alls. Hon blev sedd. Till och med när det gick för långt.

– Jag ville vända det, men det gick inte själv. Jag tappade den Sara jag tycker om. Som tur var hade jag familj och nära som hjälpte mig.

Hon var verkligen ner och vände då. När hon valde att kliva av universitetsutbildningen och börja folkhögskoleutbildningen på Bosön kändes det initialt som ett misslyckande, men när hon väl var i gång kände hon att hon mådde bättre.

I efterhand har hon kunnat dra nytta av de erfarenheterna i sitt jobb som personlig tränare. Hon känner igen och har lärt sig att se destruktiva beteenden, både vad gäller träning och mat. Och hon ser inte heller mellan fingrarna, utan visar att det finns en väg ur den tillvaron. Även barnafödslarna har gett henne erfarenheter. Med det andra barnet blev det ett väldigt akut snitt. Efteråt blev det dessutom en till operation eftersom hon inte slutade blöda. Hon hade ont och mådde dåligt. Förstås fick hon inte heller träffa sonen på ganska många timmar.

– Jag har haft en bra och en traumatisk förlossning. Men groparna hjälper en vidare. Jag hade jobbat mycket med mammaträning efter snitt, säger hon om att igen få en ny egen erfarenhet. Efter snittet kunde jag inte lyfta mer än bebisen under sex-åtta veckor.

Gifter sig snart

Visserligen händer det att hon har dåligt samvete gentemot familjen för att hon har tränat så mycket, även om hon gör det på dagtid. Hennes tränare är också duktig på att bromsa henne. Läggs något nytt in i träningen, då frigörs också tid för det.

– Det är bra när andra är kloka åt en.

Summa summarum är Sara verkligen full av inre energi. Hon läser gärna en bok på kvällen för att varva ner. Hon kan ägna sig åt yoga men hon står inte längre bara på huvudet

– I dag plockar jag bort all prestation där. Jag behöver inte vara duktig.

Numer kör hon heller ingen poweryoga utan snarare yinyoga.

– Raklång på mattan, säger hon med ett stort leende, men blir samtidigt lite allvarlig.

– För tio år sedan hade jag känt ”ska jag bara ligga här på mattan” och hade börjat gå igenom inköpslistan i huvudet.

När hon har bra perioder mediterar hon. Sällan en halvtimme, men kanske fem-tio minuter innan hon ska sova och ibland på dagen. Efter ett par träningspass i veckan badar hon bastu och har det inlagt i schemat.

– Det är återhämtning.

I augusti gifter sig Sara och Lasse. Och just i dag, lördag, springer hon alltså stafett i veteran-VM. Den här dagen för exakt två år sedan föddes dessutom sonen Lias. Han firades redan i torsdags. Han är ännu så pass liten att han inte vet att de inte firar honom på rätt dag, menar hon. Annat skulle det vara med storebror – då skulle hon inte åka iväg på ett lopp framom att fira honom på rätta dagen. Nästa stora mål för Sara är senior-SM i augusti och jobbmässigt är hon engagerad med en träningsapp som snart ska släppas.

Hon strålar verkligen när hon beskriver hur hon tillät sig själv att satsa och beskriver en nyckel i det.

– Fokusera på vad du vill. Uttryck det. Skriv ner det!