Hon pustar ut efter en lång och varm dag på jobbet, Ann Eriksson. Hemma på Klinten prunkar växtligheten kring henne där hon sitter på en av uteplatserna som ger en passande kuliss till det hon pratar om. Blommor och växter är viktiga inspirationskällor för henne, precis som naturen överlag. Hon tittar på humlen som växer i trädgården och beskriver hur hennes mönster ofta har just slingriga växtinspirerade former.

Som bäst är hon aktuell med en utställning i Galleriet på Torggatan. Tavlorna där är eventuellt på gränsen till att vara i det mest färgstarka laget, tänker hon.

– Man kanske inte vågar hänga upp någonting med så mycket färger i sitt hem, säger hon leende och inflikar snabbt att tavlorna inte heller är skapade ur en kommersiell tanke. 

Hon inspireras av det färgstarka 70-talet.

– Vi hade Marimekko hemma, bland annat gardiner. Och mamma hade Marimekkoklänningar.

För Ann handlar det framför allt om att man ska bli glad av det hon skapar. Det ska ge en färgklick. Djupare känslor än så finns det inte i hennes skapande, menar hon. I hennes alster ingår allt av den människa hon är. Att hon däremot skulle kalla sig konstnär på grund av utställningen kan hon inte tänka sig. Snarare kanske en konstnärlig hantverkare.

Spännande med mode

Mode och inredning intresserar och inspirerar henne.

– Många tror att jag är våldsamt inredningsintresserad. 

Riktigt så är det inte, hävdar hon. Däremot vet hon hur hon vill ha det. Och hon vill ha det harmoniskt. Hon skulle säkert ha gått några Feng Shui-kurser om hon var yngre, tror hon.

– Det handlar om harmoni och balans, beskriver hon lite förenklat filosofin.

Många av sakerna i hemmet har följt henne genom åren.

– Och jag har alltid varit intresserad av gamla grejer.

Hon berättar om alla emaljkastruller och pannor som hon har samlat på sig och beskriver sig själv lite som ett ”loppisfreak”. Förr gick hon gärna på auktioner.

– Redan som barn tillsammans med föräldrarna. Jag var åtta år när jag första gången köpte något på auktion. 

Anns pappa var svensk och kom från Sundsvall, hennes mamma i sin tur finlandssvensk och flyttade till honom i Sundsvall. Där föddes Ann, men när hon var fem år flyttade familjen till Vasa där bland andra mormor och morfar fanns. 

Hjälpte mormor

Under många år var hästarna hennes allt – ända från åtta års ålder. 

– Jag höll på fram tills jag började studera till dekoratör i Helsingfors i 18-års ålder.

Som barn var hon ofta med sin mormor.

– Hon var min stora idol! Hon sålde på torget.

Genom att hjälpa sin mormor att plocka bär åt henne fick hon pengar till ridläger.

– Jag tyckte tidigt om att jobba i trädgården

I övrigt tillbringade hon verkligen all sin tid i stallet, men fick ingen egen häst. Föräldrarna förstod inte alls hennes hästintresse, inflikar hon.

– Livet i stallet har format mig oerhört. Det formade mig som människa.  Det är mormor och hästarna som har format mig!

Om somrarna var familjen hos släkten i Sverige. Hos farmor och farfar och alla kusiner. En av kusinerna hade hästar, berättar hon och beskriver hur mycket hon såg upp till henne. Egentligen hade Ann trott att hon själv också skulle bli ridlärare. Men när hon var 15 började hon inse att det var något annat hon skulle bli. Hon valde mellan trädgårdsmästare och dekoratör. Hon valde det sistnämnda, även om hon var kluven och dessutom hade kommit in på bägge utbildningar.

– Båda hade nog blivit bra

Blev ålänning

Hur hon hamnade på Åland skyller hon glatt på en kompis som lockade med henne för sommarjobb.

– Hon tjatade för att få mig med. Jag visste knappt vad Åland var.

Sundsvall älskade hon som barn och det gör hon fortfarande. Vasa däremot betydde inte lika mycket för henne eftersom hennes mamma inte heller ursprungligen kom därifrån.

– Efter att ha studerat i Helsingfors var jag lite rotlös.

Som dekoratör jobbade hon på såväl varuhuset Zeipels och Varmans, och även på Godmans.

– Som mest var vi fem dekoratörer på jobb. Jag tyckte nog att jag hade drömjobbet. Vi byggde, klippte, målade och klistrade … 

Småningom förändrades yrket och det började komma färdiga skyltar. På fritiden hade hon dock upptäckt hantverket. Redan i skolan hade hon lärt sig screentryck och hon insåg att hon kunde använda sig av det även på tyger. Hon gick kurser och hennes inriktning växte fram. I något skede jobbade hon halvtid som dekoratör och halvtid som hantverkare. När ”Sju hantverkare” blev verklighet på Bagarstugan 1993 var hon en av de sju.

– Tio år var jag med där. Det sista året var jag med både där och på SALT. Sedan slutade jag på Bagarstugan.

Nu har SALT funnits i 20 år och Ann har jobbat som hantverkare i 30 år.

– Mellan dekoratörsjobbet och Bagarstugan var jag också hemma med barn i fem år. Jag fick tre barn på fyra och ett halvt år.

Efter 42 år på Åland känner hon sig som en ålänning.

– Åland är mitt hem. Jag vill aldrig flytta härifrån! Det är det perfekta samhället. Jag gillar när man känner igen folk och folk har lite koll på varandra, och att det är så nära till allt. Det är så vackert och jag tycker om närheten till havet.

I 30 år har hon jobbat i kollektiv, och har klarat det trots de utmaningar det kan innebära.

– Det har varit fantastiskt roligt!

Nu är det dags för nästa steg, men bara delvis. Hemma på gården skapar hon som bäst en egen verkstad som komplement till den hon har på SALT. Den sistnämnda kommer hon inte att lämna. Den är viktig. Där kan hon skapa större arbeten och serier. Men det har växt fram det här med att hon vill ha en verkstad hemma.

– Nu ska jag njuta av att jobba hemma några dagar i veckan.

In till stan

Hon har lärt sig att allt har sin tid. Och att hon blir klokare med åren. När man lämnar något bakom sig kommer det nya saker istället. Hon säger det i samband med att hon efter 25 år tog ett stort steg och lämnade huset i Godby. I stället köpte hon huset på Klinten. I samma veva träffade hon Dennis. Det är elva år sedan. Tillsammans har de skapat hemmet och trädgården där. 

Ann älskade att vara småbarnsmamma. I dag är det barnbarnen hon njuter av. Hon och maken Dennis är nöjda med tillvaron, säger hon. Ibland kommer tanken upp kring om de skulle ta och skaffa en sommarstuga, men de landar ändå i ett nej. Än så länge i alla fall. De njuter ändå av havet och naturen.

På fritiden spelar Ann även fiol. Det började hon med som 35-årig mamma tillsammans med sina barn.

– Pappa spelade fiol, berättar hon men konstaterar också att han aldrig frågade om hon ville spela.

Fiolspelandet går i vågor. I fiolspelandet lägger hon inga krav på sig själv.

– Nu under våren har vi varit en grupp som har spelat tillsammans. 

– Jag har ridit här på Åland också, men på ett annat sätt. Mer som en hobby. Jag köpte en häst tillsammans med en kompis. Men det slutade tragiskt. Hästen var sjuk och var tvungen att avlivas. I dag har jag lämnat hästarna helt. 

Drömmar som förverkligas

På nytt återkommer hon till att allt har sin tid och funderar kring drömmar i livet. En av dessa har nyligen uppfyllts – ett arbetsstipendium. Det halvår långa arbetsstipendiet har precis avlutats och hon konstaterar att det har varit fantastiskt. Hon har varit i sin egen värld. Stipendiet gick ut på att utforska textil, måleri och broderi – och kombinera de tre. En utställning var inte tanken, men när hon blev inbjuden att ställa ut på Galleriet antog hon inbjudan och det fick bli målet. Det blev också ett fint avslut på stipendieperioden, inser hon.

Det kommer säkerligen bli mer unika verk för hennes del. Hon tyckte verkligen om det.

– Om jag blir pensionär kommer jag nog att jobba mer med unika grejer.

Utställningen är aktuell som bäst, och även i Post- och tullhuset är hon aktuell med två stora väggtextilier.

En annan dröm har varit just att ha en egen verkstad hemma. Även den håller på att förverkligas hemma på gården genom en 24 kvadratmeters designad barack. Hon har alltid varit lite förutseende och vill nu skapa möjligheten att kunna jobba med sitt älskade hantverk så länge som möjligt. Huset byggde paret ut för några år sedan. Folke Wickström ritade utbyggnaden som nu förgyller husbyggnaden i turkost. Men där ville hon inte skapa någon verkstad eftersom det är viktigt för henne att ha plats för barn och barnbarn.

Hon skulle också vilja resa mer. Lofoten tillhör en av drömresorna. Men hon ser även fram emot att resa mer i närregionen - både i Finland och Sverige. Hon har alltid haft en dragning till vandringar och vandringsresor och även det finns med bland framtidsönskningarna. Och så skulle hon verkligen vilja ha en hund. 

Stark lust

Den kanske viktigaste drömmen är ändå att kunna fortsätta jobba med sitt hantverk. Länge.

– Jag kan inte tänka mig att leva utan det. Det är en livsstil, snarare än bara ett yrke.

Hon har verkligen varit den som har kunnat spotta ur sig mönster. Hon har alltid ett flöde i sitt skapande – alltid inspiration.

– Jag skulle kunna rita fem nya mönster om dagen.

Kanske borde hon vara designer, funderar hon men konstaterar samtidigt att det inte passar henne. Hon vill vara en del av hela processen. Hon upplever det mesta som inspirerande. Böcker, poddar, trädgården, blommor … När hon skapar ett nytt mönster tar det några månader innan hon vet om hon tycker att det är bra. Hon har rätt stora krav på sig själv.

– Jag är lite sträng mot mig själv.

Men hon har också mönster kvar ända sedan Bagarstugantiden och en del är 30 år gamla. Tidlösa mönster.

– Kunderna vill ha dem ännu.

Det är en livsstil det här hantverkslivet, konstaterar hon. Till att man har nått den tillvaron att man kan försörja sig på det tar det länge. Det sticker hon inte under stol med. Men hon understryker också att hon har andra värderingar än pengar – som friheten och möjligheten att få skapa.

– Det handlar om att brinna för det så starkt att man bara måste hålla på med det!