Hon odlar lite av allting, Isabel Kvarnfors. Där i Kastelholm – där allt startade i början av 1980-talet – är odlingarna fortfarande i gång, om än i en annan skala och med betydligt mer kunskap och erfarenhet i bagaget.

– Jag är uppvuxen med att mamma drev handelsträdgård och blomsterhandel, berättar Isabel om uppväxten i norra Mariehamn.

– Mamma och pappa skilde sig när jag var 6 år och min syster 13 år. Det var sorgligt. Mamma kämpade på och började jobba jättemycket. De hade just byggt upp handelsträdgården och blomsterhandeln, och byggt hus. Min syster Gull-Britt, eller ”Guttan” som vi kallade henne, och jag fick hjälpa till. Det var inte så kul på den tiden. Vi skulle rensa si och så många rader innan vi fick gå till Nabben och simma.

Hon minns hur de gick ut i skogen och plockade mossa och ris. På så sätt kom hon tidigt i nära kontakt med skogen.

– Jag minns det jättemycket. Jag kunde tänka att ”Oj vad det är vackert här – här kan jag inte plocka mossa”.

Isabel fantiserade mycket och lekte med allt.

– När det var jobbigt hemma var jag mycket i skogen. Jag tröstade mig på det viset. Lekte bort det på något sätt.

Där i skogen kom hon i kontakt med djur och olika sorters kryp och insekter. Alla dessa vistelser i skogen ledde till att Isabel kände att man inte fick göra något illa med den.

– Jag upptäckte en värld som är så fin.

Pappan flyttade till Göteborg och Isabel och hennes storasyster åkte på egen hand och hälsade på honom under sommarloven. Mamman skickade iväg dem på tåg från Stockholm. Han, i sin tur, kom och hälsade på dem om jularna.

Kring hennes drömmar som barn, säger hon:

– Vi hade inte mycket pengar och jag tänkte att jag skulle bli mannekäng eller filmstjärna. Ett tag tänkte jag på veterinär.

Hon och hennes syster fick ha katter, men på den premissen att de själva var tvungna att se till att få bort kattungarna när de föddes. Med vemod berättar hon om hur de hade en man som såg till att avliva dem och hon minns hur hon la sig i sängen och grät efteråt.

– När jag hade träffat Rune och kom hit visste jag att jag ville ha djur. När svärmor slutade med kor tyckte hon att det var skönt, sedan skaffade jag får och kaniner och så småningom höns och hästar …

Allt mer Kastelholm

Till en början bodde Isabel och Rune i hennes barndomshem i norra Mariehamn, men hade stuga i Kastelholm – nära makens barndomshem. På 1980-talet när paret började vistas allt mer på stugan tog Isabel tillfället i akt att skaffa djur. Djuren tog Isabel sedan till Sviby eller hem till stan över vintern.

I samma veva började Isabel att odla där vid stugan. Hon kom i kontakt med ett par som hade flyttat från Järna till Åland och som odlade biodynamiskt. Främst odlade hon för den egna familjen, men snart såg hon till att även sälja på torget i Mariehamn och märkte att det ju faktiskt gick att sälja grönsaker på det viset. Även om hon upplevde det som väldigt stimulerande att de var flera som började odla på alternativa sätt på på Åland, minns hon också hur utpekade de var. Det fanns en stor okunskap och misstänksamhet.

I början drev Isabel fortfarande sin klädaffär ”Plagg” på Storagatan. En affär hon hade haft sedan 1970. Hon hade utbildat sig till sömmerska och märkt att det praktiska var för henne. Hon som inte hade varit så förtjust i att gå i skola. När Isabel valde att lämna klädaffären och helt gå över till odlingen upplevde hon det som väldigt meningsfullt, fastän hon fick sämre inkomster till en början. Hon fick en åker av svågern att odla på.

– Det var han som hade hand om jordbruket här. Jag var salig. Jag sålde allt jag hade odlat.

Samtidigt beskriver hon att den där marken verkligen inte var i bästa skick.

– Men oj, vad jag njöt där. På den tiden fanns det ännu orrar i skogen och paddor på åkern. Det var fint att vara där!

Andra ojade sig nog över Isabel, men själv trodde hon på det hon gjorde och ville bara se till att få det att växa lite bättre. Dessutom började hon engagera sig genom att skriva insändare. Efter att en hade publicerats i Hufvudstadsbladet valde Aagot Ljung att besöka henne för ett radioinslag. På något sätt verkade Isabel tydligen gåpåig och tuff. Så märkbart imponerad var dock inte den legendariska radio- och tv-redaktören som passade på att påpeka att hon nog själv hade ett bättre jordgubbsland.

Men så småningom fick Isabel mer mark, hon fick dynga och hon började gödsla med algomin och benmjöl. Det började växa bättre. Hennes första åker bestod enbart av lera och nog var det fortsättningsvis leråkrar hon hade, men hon vägrade ge sig.

– Då skulle jag ha fått skämmas ännu mer!

Överlag är det så med Isabel, att när det är något hon tror på – då ger hon sig inte.

– När min man plöjde upp en åker här längre ner, en åker som inte hade varit uppe på mycket länge, visade den sig vara ren lyckträff. Allting växte där. Jag fick se hur det kunde vara. Jag fick större skördar med lite enklare medel.

Småningom lärde hon sig att det var svårt att få till några bra förutsättningar utan hyfsad matjord, sand eller torv.

– Nu har jag övergett det leriga, säger hon leende.

Efter att hennes svärmor dog delades hemmet upp och Isabel och hennes man tog över huset och en del åkrar. Tack vare djuren fick hon också dynga till odlingarna. Som mest hade hon 20 tackor.

Trogna kunder

Med värme beskriver hon den kärntrupp som trodde på henne redan från början, och alla de trogna kunderna hon har haft. En del av de kunderna har hon fortfarande.

– Det gjorde väldigt mycket.

1983 bildades föreningen Alternativodlarna på Åland och Isabel blev dess ordförande. Småningom bytte föreningen namn till Ekologiska odlarna på Åland. De gjorde resor och hade föreläsningar. Efterfrågan blev allt större och andelslaget Odlarringen såg snart dagens ljus.

På 1990-talet började Isabel vara allt mer på stugan. Odlingsarealen växte och emellanåt övernattade hon där. Från allra första början har hon haft blandade odlingar och småningom upptäckte hon att gräslök och bönor gick ganska bra att sälja till butiker

I dag odlar Isabel mer jordgubbar än hon har gjort tidigare. Förra sommaren var det första sommaren hon inte sålde något via Odlarringen. I stället säljer hon nu enbart på torget i Mariehamn och på olika marknader. Fortfarande tycker hon att det är lika roligt att odla. När hösten kommer och dagarna blir kortare kan hon känna att det är lite jobbigt, men så snart våren kommer emot vänder det.

– Jag längtar efter den här tiden och till att få komma till torget.

Den här vintern har hon upplevt som lite längre än andra vintrar. Fram till för inte alls länge sedan hade Isabel två hästar. En islandshäst och ett finskt kallblod. I höstas var hon tvungen att avliva den andra av dem. Den första hade hon förlorat redan tidigare. Och så dog hennes syster i slutet av april efter att ha varit sjuk sedan julen. Dessutom kom kriget i Ukraina in i bilden. Det blev lite för mycket för Isabel. Ändå såg hon fram emot att få odla, även om hon sköt på starten och valde att i stället vara tillsammans med sin syster så länge hon kunde.

– ”Det är saligare att giva än att taga.” Hon har funnits sedan jag kom till världen.

I en jobbig stund råkade Isabel få ögonen på en humla som kämpade och mot alla odds klarade av att flyga vidare. Då kände hon att hon behövde rycka upp sig.

Tänker på maten

Numera har Isabel bara hönsen och en katt på djurfronten. Någonstans inom henne finns känslan av att hon behöver acceptera att det här är det hon klarar just nu. Att hon blir äldre.

– Vem ska tänka på djuren om jag blir sjuk?

– Att ha djur innebär en social tillvaro också. När hästarna fanns kom det flickor hit till dem och min hovslagare blev en jättegod vän. Nu är det tyst och tomt.

Visserligen har hon beställt ett gäng höns från Åbo att utvidga hönsflocken med, men hon skulle gärna vara fodervärd åt djur som kunde hjälpa till med att hålla markerna öppna.

– Och vi har så mycket mindre av fåglar här nu när vi inte har hästarna. Det kan bero på annat, men fåglarna har lättare att hitta mask när det är betat, konstaterar hon och nämner att det är betydligt färre starar på gården den här våren än vad det brukar vara.

Hon är övertygad om att man måste tänka på sin hälsa – tänka på vad man äter och gärna laga mat från grunden.

– Vi äter sämre i dag fast vi har mer pengar. Processad mat har inte så mycket vitaminer kvar.

Om hon inte mår riktigt bra en dag tänker hon efter vad hon åt föregående dag, och då inser hon ofta:

– Jaha, då jag måste jag utesluta det.

Under lång tid har hon mjölksyrat grönsaker, fermenterat dem. Ättika och vinäger mår hon däremot inte särskilt bra av, inte heller vare sig kaffe eller alkohol.

– På det stora hela är det väldigt viktigt vad vi stoppar i oss. Därför tror jag att jag har klarat mig så länge, säger hon om faktumet att hon mår så bra och inte äter några mediciner.

De där stunderna när hon känner att hon trivs som allra bäst kan komma precis när som helst.

– När jag ser allt vackert. Det kan vara en morgon när jag går ner till mina land och det kan vara lite dis och dimma kvar och jag känner ”Nej, Gud vad underbart det är”!

Fortsätter engagera sig

Skogen och naturen är otroligt viktiga för Isabel.

– Det har inte riktigt gått upp för alla att vi kan göra lite också! Vi har gått så över gränserna nu vad gäller utrotningen av djur och natur så allt har betydelse, också det lilla vi har runt oss. Varför måste vi ha så fina gräsmattor? Om vi låter lite växa lite vilt har vi gjort en stor sak, fast den är liten.

Hon minns hur hon ofta hade taggarna utåt i början av sin odlingskarriär. På den tiden hon och andra som odlade ”alternativt” sågs med skeptiska blickar och hon ständigt var tvungen att försvara sig. Snabbt insåg hon att hon hade lite ögonen på sig. Hon som ju ”stod på barrikaderna”. För henne var det inte ett alternativ att gå ut ur en matbutik med varorna i en plastkasse. Då fick hon hellre bära dem i famnen.

– På det viset är det bra att ha allas ögon på sig. Att man är tvungen att löpa linan ut.

Nu är det bilkörningen som ofta dyker upp i hennes tankar. Hon tänker till två gånger innan hon kör och passar gärna på att åka med någon annan som kanske har en lite mer miljövänlig bil och hon cyklar ibland.

– Och jag är jätteglad över att det har blivit billigare att åka buss!

Hennes senaste engagemang på insändarfronten har varit kring hanteringen av covidpandemin. Själv är hon inte vaccinerad och understryker att det är ett beslut hon har tagit genom att vara sann mot sig själv, inte genom någon påverkan från ”nätet”.

– Jag har satsat på mitt immunförsvar hela vägen och jag tror på flockimmunitet.

Samtidigt problematiserar hon sitt eget beslut. Att hennes val att inte gå emot sig själv även har inneburit att hon har varit tvungen att själv ta ansvaret och inte vara vårdslös. När hennes syster blev sjuk innebar det under en kort period att Isabel faktiskt var tvungen att avstå från att umgås med henne.

På frågan om hon är stark, med tanke på allt hon har stått upp och kämpat för, svarar hon eftertänksamt:

– Jag beundrar Läkare utan gränser och journalister, säger hon och nämner journalister som Anna-Lena Laurén och Anna Politkovskaja. Den senare mördades utanför sitt hem i Moskva 2006.

– Gud vilka kvinnor! Och jag tänker ”Hur kan jag vara så här kaxig, jag som har det så bra?”. Det här är vad jag klarar av. Man vet sin begränsning. Det här står jag för, det här kan jag gå så här långt med. Men om jag skulle hamna i hetluften kanske jag skulle komma till korta, säger hon och kommer plötsligt in på att en byssbo till och med har kallat henne för blödig.

– Man gör det lilla. Jag skulle bryta ihop om jag inte kunde vara till nytta så som jag ville. Så stark är jag inte!