Dagens ämne: Finland och Natomedlemskapet
Citatet:
”Vladimir Putin har inte givit Finland och Sverige mycket till val.”
Under seneftermiddagen på torsdagen publicerade finska medier uppgifter om att regeringen bestämt sig för att söka medlemskap i försvarsalliansen Nato. Knappast något som överraskade med tanke på de senaste månadernas utveckling i debatten kring ett medlemskap, men likafullt ett stort steg in i en ny säkerhetspolitisk era för Norden.
Som Ålandstidningen rapporterat har kontakterna till främst Sverige, men även med USA och EU-länderna, varit intensiva under veckorna sedan Rysslands invasion. Sakta men säkert har också tonen i statsminister Sanna Marins (SDP) och president Sauli Niinistös uttalanden om ett Natomedlemskap ändrats till allt mer positiva tongångar.
Nu tycks det tydligt att man bestämt sig, vilket lite överraskande bekräftades av Sveriges (!) statsminister Magdalena Andersson (S). Rimligen kommer också Sverige att ta samma steg inom kort, då företrädare för båda länderna gång efter annan betonat vikten av att länderna följs åt i frågan.
Att Finland och Sverige nu förväntas lämna den trygga och invanda neutralitetsprincipen innebär att den säkerhetspolitiska balansen i norra Europa förändras. Som tidigare statsministern Stefan Löfven (S) sa när han gästade Åland förra veckan så har den buffertzon som Finland och Sverige utgjort mellan öst och väst tjänat freden väl under årtiondena.
Men den hållningen går inte att bibehålla när det ena av de två maktblocken förändras i en allt mer opålitlig riktning.
För trots att både Finland och Sverige kontinuerligt fördjupat sina respektive samarbeten med Nato har det varit långt, långt bort att de skulle söka medlemskap i alliansen. Varken politiskt eller i folkopinionen fanns det för bara några månader sedan ett tillräckligt stort stöd för ett medlemskap.
Sedan kom Rysslands orimliga krav på att bland annat dessa två länder i praktiken skulle ge upp sin självbestämmanderätt över säkerhetspolitiken. Och efter det kom invasionen, kärnvapenhoten och påtryckningarna.
Nu finns det en allt starkare majoritet för ett Natomedlemskap i opinionsmätningarna, och av allt att döma också hos våra ledande politiker.
Finlands (och snart Sveriges, får man som sagt anta) lappkast i den säkerhetspolitiska hållningen är helt och hållet beroende på Rysslands agerande. Båda länderna har länge tolererat att ha en granne som med jaktflyg provocerar gränser, med ubåtar kränker territorialvatten och med ord hotar sina grannar för att få dem att lyda.
Men det finns en gräns för allt, och när den överskrids slår provokationer, kränkningar och hot tillbaka.
Vladimir Putin har inte givit Finland och Sverige mycket till val. Själva står länderna som lätta byten om Ryssland vill anfalla, med Nato i ryggen blir situationen en helt annan. I det valet blir också en tillfällig upptrappning något regeringarna kommer att välja trots de risker det medför.
För Ålands del väntar med säkerhet en skakig tid, liksom en sådan väntar för Finland i stort, även om ett direkt hot mot landet eller landskapet inte föreligger.
Däremot kan vi vara trygga i förvissningen om att Ålands demilitariserade och neutraliserade status kommer att bevaras i förhandlingarna kring ett medlemskap. Om inte annat för att det vore en onödig och direkt kontraproduktiv provokation gentemot Ryssland att riva upp de internationella överenskommelserna i det här läget.
Jonas Bladh
tel: 266 38
