Foto:

Bild

Oro i omvärlden väcker viktiga frågeställningar

Den åländska demilitariseringen står sig stark – även i tider av oro. Men vi behöver ha en mer djupgående diskussion kring den åländska krishanteringen.

Dagens ämne: Demilitarisering
Citat: ”Vi vet hur pandemin har försvårat allt från bemanning till varutillförsel till och från Åland. Det går inte att frånse att dylika situationer kan bli aktuella igen. Inte minst när vi har de spänningar vi har i vår närregion.”

Hur klarar Åland kriser? Är vi tillräckligt samspelt och förberedda? Där ska frågorna ligga i den debatt som nu tar fart. Inte om Åland ska vara demilitariserat eller ej. För det är en ickefråga då saken är klart reglerad i de internationella avtal som bekräftades senast i oktober i fjol.

I gårdagens Hufvudstadsblad lyfts Jonas Bladhs ledare, Ålandstidningen den 17/1, som utgångspunkt för att diskutera Ålands status som demilitariserat och neutraliserat område. Det är fel utgångspunkt, ledaren ifrågasatte inte demilitariseringen.

Ålands demilitarisering samt neutralisering står sig stark. I synnerhet i tider då vi ser ökade spänningar i vår närregion. Detta bekräftades även, som tidigare talman Johan Ehn framförde på insändarplats i gårdagens tidning, av Finlands president Sauli Niinistö när han i oktober inför ett 30-talet diplomater från hela världen poängterade att Ålands status är livskraftig och ett nödvändigt rättesnöre i Östersjöområdet.

Vi får dock inte vara naiva och tro att inte Åland utsätts för det hybridkrig som övriga västvärlden drabbas av. Allt från DDos-attacker till desinformation och propaganda sprids även på Åland.

Skiljelinjer skapas för att bringa osäkerhet och inte minst används social media i en stor omfattning för att påverka var och en av oss. Det blev tydligt inte minst i tisdagens Aktuellt där svenska överbefälhavaren Micael Bydén bad svenska folket att vara extra observant och källkritisk mot den information som man nu väljer ta till sig och sprida. I just detta ligger utmaningarna. Inte i första hand att det finns risk för rysk militär på Åland utan för skadan som dessa segment av hybridkrig kan medföra.

Vi på Åland behöver ha en djupare diskussion kring vår beredskap. Hur hanterar vi kriser? Vilka insatser görs av vem? Hur kan åländska hushåll informeras om och utbildas i hemberedskap? Hur kommunicerar vi om vi till exempel får en DDos-attack som varar en längre period?

Visst har vi embryon till allt detta, men mycket kan göras på området. Vi vet hur mycket Alfrida ställde till. Vi vet hur pandemin har försvårat allt från bemanning till varutillförsel till och från Åland. Det går inte att frånse att dylika situationer kan bli aktuella igen. Inte minst när vi har de spänningar vi har i vår närregion.

Befolkningsskydd och beredskap är en delad behörighet mellan finländska staten och Åland. Det finns en samrådsdelegation som har i uppgift att bland annat övervaka och utveckla kommunernas beredskap, utbilda och upprätthålla en ledningscentral. Här finns ett embryo och det finns även sakkunskap.

Men mycket av beredskapen åläggs de åländska kommunerna. Kommuner som är små enheter och där frågor likt dessa är långt från den kommunala vardagen. Det blir en stor utmaning för kommunerna, även om planer finns, att upprätthålla och bevaka området när vi ser en eskalering likt den vi ser i dag. Hur ser till exempel lagerhållning för livsmedel, medicin, bränsle för elverk och samhällskritiska transporter ut på Åland?

Det är viktigt att Åland står upp för Åland som demilitariserat och neutraliserat. Det är även viktigt att vi inte spär på den rådande spänningen genom att ifrågasätta redan internationellt ingångna avtal. Däremot måste vi vara klarsynta och förstå att Åland blir påverkat av den desinformation som pågår samt att vi kan få större samhällsstörningar. Det händer och har hänt tidigare, men det är upp till oss att förbereda oss och vara förberedda.

Daniel Dahlén

Hittat fel i texten? Skriv till oss