De flesta städer har landmärken som gör att vi direkt kan peka ut vilken stad det rör sig om. Golden Gate förknippar vi genast med San Francisco, Akropolis med Aten, Taffelberget med Kapstaden, Den förbjudna staden med Peking och så vidare.

Mariehamn, som i jämförelse med tidigare nämnda städer både storleks- och befolkningsmässigt är en lilleputt, behöver inte skämmas för sig i sammanhanget. Staden förknippas i dag främst med två symboler. Den ena är förstås Pommern, som köptes av Gustaf Erikson 1923 och som i dag kan stoltsera med att vara det enda fyrmastade fraktsegelfartyget i världen som är bevarat i ursprungligt skick. Men lika viktiga för stadens identitet är esplanaderna, och främst den lindallé som löper i öst-västlig riktning genom Mariehamn.

Pommern och Esplanaden vittnar på olika sätt om vår historia. Den segelfartygsflotta som förr huserade i Västerhamn har visserligen ersatts av moderna kryssningsfartyg, men Pommerns närvaro i Västerhamn låter oss inte glömma att sjöfartens betydelse för vårt samhälle sträcker sig långt tillbaka i tiden.

När Pommern byggdes 1903 hade redan de första träden i Mariehamns esplanader planterats. I dag är lindarna 320 till antalet, och de äldsta av dem planterades alltså redan på 1890-talet.

För en stad av Mariehamns ringa storlek är esplanaderna jämförelsevis stora och breda. Orsaken står, enligt landskapets kulturbyrå, att finna i planeringen av den nya staden under 1800-talets senare hälft och de storslagna planer som då fanns för Mariehamn.

Nann Sommarström och Gunda Åbonde-Wickström är två personer som gång på gång de senaste åren lyft lindarnas betydelse som en del av Mariehamns kulturarv, och som argumenterat för ett utvecklat skydd för Esplanaden.

De har inte bara fört fram dess starka symbolvärde, som finns förankrat både i stadsvapnet och genom lagtingets årligen återkommande procession från Självstyrelsegården till Sankt Görans kyrka, utan även att lindallén reducerar buller, förbättrar luftkvaliteten, bidrar med biologisk mångfald och inte minst utgör en viktig plats för rekreation.

Pommern har försetts med docka och restaureras varsamt av kunniga händer, och det är välkommet att det nu har tagits initiativ inom staden även vad gäller esplanaderna. I dag åtnjuter träden inget formellt skydd i stadsplanen, inte heller finns det regleringar som säger att esplanadytorna ska vara obebyggda. Detta kan dock komma att ändras i och med stadsarkitektkansliets utkast till ändrad stadsplan.

Naturligtvis har lindarna en begränsad livslängd, enligt Nann Sommarström och Gunda Åbonde-Wickström har de redan övergått till degenerationsfasen. Av stadens beredning i ärendet framgår också att de beskärningsarbeten som gjordes på 1960-talet och 1988 har lett till rötangrepp och förkortat trädens ålder.

Men slås det fast att träden ska få sakkunnig vård, att enskilda träd inte får tas ned om de inte utgör en risk för allmänheten och om vi får en plan för återplanteringen har vi kommit en bit på vägen. Kontinuerliga insatser och långsiktig planering behövs för att Mariehamn ska kunna fortsätta kalla sig ”De tusen lindarnas stad” även i framtiden.