Foto:

Klimatet förtjänarärligare förkämpar

Klimatprotesterna i Helsingfors är ett dåligt exempel på civil olydnad. Kalla dem hellre en stökig pr-kampanj.

I går avslutades klimatprotesterna i Helsingfors.

Under tio dagar har Elokapina, den finländska grenen av Extinction Rebellion, idkat civil olydnad och vad de kallar ”icke-våldsam direkt aktion” i huvudstadens centrum.

Med flera års erfarenhet av dylika protester, och den internationella moderorganisationens kunskap i ryggen, vet de precis hur man får så mycket uppmärksamhet som möjligt för sina tilltag.

Först hade man inte demonstrationstillstånd, vilket gjorde att vissa deltagare häktades. När man väl fått tillstånd gjorde man ändå saker som gick utanför gränserna, som att blockera den centrala trafiknoden Långa bron i Hagnäs.

Ännu synligare var blockaden av själva Mannerheimvägen där de flesta spårvagnar, många bussar och givetvis mängder av bilar dagligen kör förbi.

Allt som allt har hundratals klimataktivister häktats under evenemangets gång – villigt och medvetet, bör tilläggas. Allt detta rapporterades flitigt i alla stora finländska dagstidningar, inte sällan i glorifierande ton.

Extinction Rebellion är en obehaglig rörelse. Den idkar våld mot människor och privat egendom över hela världen. Den finländska grenen är dock inte lika långt gången.

I den här ledaren diskuteras just Elokapina, som saknar svenskt namn men betyder något i stil med ”uppror för livet”, och inte den internationella moderorganisationen.

Medlemmarna kallar sig rebeller och säger sig vilja skapa en massrörelse för klimatet. Verktygslådan består framför allt av uppseendeväckande aktioner som inte sällan tassar över lagens gränser.

Den här specifika demonstrationen, det så kallade höstupproret, har som mål att riksdagen ska utlysa ett klimatnödläge, det vill säga klassificera klimatförändringen som en akut kris och agera därefter.

Med bland demonstranterna fanns givetvis en stor mängd ungdomar med tid och möjlighet att idka aktivism på heltid. Flera universitetsprofessorer har uttryckt sitt stöd för, och själva deltagit i, protesterna.

Finlands riksdag kommer givetvis inte utlysa något klimatnödläge, vad det nu kan tänkas innebära. Det vet Elokapinas ledning, och rimligtvis också deltagarna, mycket väl.

Hur mycket de än påstår motsatsen är aktionen inte inriktad på detta konkreta mål. Ändå framhåller talespersonerna envist att det är just utlysandet av ett klimatnödläge de demonstrerar för.

Det mest stötande med Elokapinas framfart i Helsingfors är därför inte aktionerna i sig utan deras oärliga förevändning.

Fram träder bilden av en välorganiserad internationell organisation med brett stöd från medier och universitet som idkar politiskt påverkansarbete. Det är definitionen av en tankesmedja eller en pr-byrå snarare än den medborgarrörelse Elokapina vill framstå som.

Att kalla dylika aktiviteter för civil olydnad är att besmutsa till exempel självständighetssträvandet i det koloniala Indien, arbetet för kvinnlig rösträtt i Finland, eller varför inte de ageranden som ledde fram till Ålands självstyrelse.

En balanserad hållning gällande Elokapinas framfart i Helsingfors de senaste tio dagarna borde alltså vara något i stil med detta:

Medborgarrörelser måste få vara obekväma och agera på ett störande sätt. Ibland är det det enda sättet att höras. Att instinktivt avfärda dem som odemokratiska bråkstakar som måste stoppas är att göra det alldeles för enkelt för sig.

Elokapina är däremot inte längre en medborgarrörelse som slår underifrån. Klimatkrisen är på de allra flesta politikers agenda, den är en del av grundskolornas läroplan, universitetens strategidokument och står högt uppe på massmediernas prioriteringslistor. Att kämpa för klimatet är en medströmsaktivitet.

Att då utnyttja demonstrationsrätten för att under tio dagar bli den mest bevakade nyhetshändelsen i Finland är bara en cynisk pr-kupp. Det är jämförbart med om den här tidningen skulle svepa in stadshuset i Mariehamn med en gigantisk reklamduk och hävda att det är en del av yttrandefriheten.

Elokapinas första krav till politikerna är att berätta sanningen, i det fallet om klimatet. Det vore klädsamt om de själva följde den uppmaningen och inte försökte framställa sig som något de inte är.

Hittat fel i texten? Skriv till oss