Det var förra helgen som en person avled i arresten efter att ha blivit omhändertagen av Ålands polismyndighet. Händelsen fick, av flera olika orsaker, uppmärksamhet i media.
Att en person avlider efter att ha blivit omhändertagen av polis ska förstås föranleda frågor, men i det här fallet valde anhöriga till den avlidne personen att i media kritisera polisens agerande. Bland annat eftersom myndigheterna varit mycket knapphändiga i sin information.
I sitt pressmeddelande efter helgen sammanfattade polisen sin helg med orden: ”Helgen har förlöpt på
utan större incidenter.” Och när åklagare Jonna Ryynänen dagarna efter uttalade sig i tidningen Nya Åland sade hon att hon inte kan göra något mer än att bekräfta att saken hänt.
Som åklagare utreder hon huruvida polisen har gjort något brottsligt i samband med händelsen, men hon konstaterade också att både utredningen kring dödsorsaken och hennes egen utredning sannolikt kommer att hemligstämplas.
När någon dör under övervakning av den myndighet som har som uppgift att skapa trygghet i samhället finns det förstås anledning att höja på ögonbrynen. Inte för att någon nödvändigtvis gjort något fel, utan för att de två sakerna helt enkelt krockar.
Det är mer troligt att du dör när du bestiger K2 än vad det är när du promenerar till butiken för att handla. För att ge resonemanget lite färg.
När sådana saker händer finns det särskilt stor anledning att lägga fram korten och åtminstone säga något om det som hänt, snarare än att helt försöka hålla det i kulisserna – särskilt när det handlar om offentliga myndigheter och i synnerhet när det handlar om polisen.
Men i det här fallet valde man alltså att helt lägga locket på. Det känns inte i linje med det samhälle vi lever i. Okej om det hade hänt i Ryssland. Men inte på Åland. Här ska inte folk kunna dö i polisens celler utan att allmänheten får veta någonting om vad som hänt.
Det är principiellt viktigt att allmänheten får veta vad som händer med folk som frihetsberövas. Det måste finnas en öppenhet hos och insyn i de myndigheter som har rätt att använda våld som maktmedel.
Från myndighetshåll har man framhållit att man absolut inte kan säga något om saken, och det finns säkert direktiv vad gäller offentlighet kring polisens interna utredningar. Men någon borde ha sagt något. I stället meddelande man, efter att media snappat upp det, att saken utreds men att allt antagligen kommer att hemligstämplas.
Det, om något, kan ge den konspiratoriskt lagde vilda tankar. Framför allt skadar det polisens förtroende enormt mycket.
Inte för att det i det här skedet hade gett några tydliga svar, men det hade varit förtroendeskapande om myndigheterna aktivt försökt säga så mycket man bara kunde, i stället för så lite som möjligt.
Frågan om huruvida förundersökningsprotokoll ska vara offentliga eller inte är en fråga som diskuterats livligt i Finland. I dag är protokollen sekretessbelagda, till skillnad från hur det är i till exempel Sverige där de är offentliga handlingar. Men ofta brukar polisen ändå kunna säga något om vad som hänt. Misstänker man brott? Ter sig dödsfallet naturligt? Finns det någon misstänkt?
Om det är helt omöjligt att göra likadant när det är polisen själv som utreds finns det kanske anledning att se över lagstiftningen.
Vi kan, som sagt, inte låta folk dö i polisens arrest utan att allmänheten får veta vad som hänt. Det är principiellt viktigt och insynen i samhällsfunktioner som har rätt att använda våld som maktmedel borde vara särskilt omfattande.
Det är synnerligen anmärkningsvärt om den här händelsen förblir obesvarad samtidigt som myndigheterna hemligstämplar sina utredningar. På spel står en hel del förtroende för polisen.
