Vad vet vi på Åland om transpersoner, och hur pratar vi om dem? Pratar vi med dem? Reflekterar vi ens över dem som finns bland oss, alltid har funnits bland oss och alltid kommer att finnas?
På de flesta av dessa frågor är svaren svävande och nekande. Vi vet som samhälle för lite om transpersoner, om deras utsatthet, livssituation, hur de vill bli bemötta och det enkla faktum att de har samma rättigheter och rätt till respekt som alla andra. Det finns ingen klar strategi, inget mål eller ens tillräcklig kunskap. Ingen har frågat.
I Sverige har regeringen nyligen tagit fram nya mål för sitt arbete, bland annat för att grundligt undersöka transpersoners upplevelse av daghem, skola, arbetsplatser, och vilka behov av förbättringar som finns. Kanske det vore något för Åland att ta efter.
Samtidigt hårdnar samhällsklimatet både vad gäller människor med normbrytande könsidentitet och sexualitet. Vi lever i en tid av konservativ backlash både för jämställdhet, sexuella minoriteter och olika könsidentiteter. Det finns partier, politiker och konservativa intressegrupper som pratar om ”naturliga” kvinnliga och manliga egenskaper, och som blandar ihop biologi, medicinska kriterier, juridik och könsuttryck i en osalig blandning.
Det finns saker vi och många andra kämpat för så länge, strider som redan var vunna men som tydligen måste vinnas igen.
Alla har rätten till sin egen kropp, sitt eget kön, sin egen identitet och sin egen sexualitet. Det är en mänsklig rättighet, likaväl som att barn har rätt till trygghet, att vi har yttrandefrihet och rätt till försörjning.
Jag har lämnat in en skriftlig fråga till lagtinget om vad landskapsregeringen avser göra för att trygga transpersoner rättigheter och trygghet.
En diskussion är en början.
Nina Fellman (S)
