Många naturvänner förespråkar en övergång från skogsbruk med kalhyggen, till en skogsbruksmetod med plockhuggning där endast vuxna träd avverkas. Förespråkarna är ofta naturintresserade personer som med goda avsikter, men utan närmare kännedom om skogsbruk, framför sina emotionella och orealistiska idéer. Nu senast av natur-entusiasten Mikael Karlsson, på stads-biblioteket den 19 september.
Den här typen av skogsbruk som Mikael Karlsson förespråkar, var dominerande hos oss ända fram till år 1953 då Ålands skogsvårdsförening bildades. Föreningens första decennium bestod huvudsakligen av att informera och hjälpa skogsägarna att avverka de av plockhuggning förstörda och värdelösa restskogarna, samt ersätta dem med nya planterade bestånd.
Avverkning- och utdrivning sker inte längre manuellt, vilket är en förutsättning för plockhuggning. Att med dagens stora virkesskördare köra omkring i bestånden och söka upp enstaka äldre träd är dyrt och medför alltför stora skador på träden. Även vid kalhyggesbruk åsamkas träden och skogsmarken vissa skador, men de är då i huvudsak begränsade till särskilda körstråk, som används under beståndets hela produktiva livstid.
Vid plockhuggning försämras beståndets virkeskvalitet fortlöpande, på grund av att de största och bästa träden, alltså de som har de goda arvsanlagen, hela tiden jagas och plockas ut. Vid kalhyggesbruk däremot, får de träd som har de bästa arvsanlagen alltid stå kvar till sist och sprida sina frön till det nya beståndet.
Men det maskinella kalhyggesbruket är inte heller färdigt utvecklat och är naturligtvis i behov av saklig kritik och skarpögd granskning: De tunga skogsmaskinerna skadar vid gallring framför allt trädens omfattande system av rothärvor och mykorrhiza som täcker hela skogsmarken. Körstråk- och bilvägar packar jorden och blockerar markens rörliga grundvattenströmmar. Den maskinella markberedningen påverkar vegetationen och utplånar fornminnen: Spår av gamla fångstanordningar, odlingsrösen och forngravar jämnas med marken och förändrar på längre sikt skogen till en typ av odlingsmiljö, med nya växtslag som inte hör hemma där.
Ibland tycker jag mig ana att utvecklingen nu är på väg att förvandla den framtida skogen till en trädåker med tall och gran i raka rader. En skog där varje enskilt träd är registrerat och bokfört samt GMO-manipulerat. En EU-skog utan undervegetation, utan älgar, blåbär och kantareller?
Även om dessa tankar kanske är något överdrivna, är jag oroad av den utveckling som nu pågår: Vi vet för lite om vad vår med god mening utförda skogsvård innebär på lång sikt för skogen som biotop. Vi har till exempel ägnat alltför lite intresse åt skogens underjordiska del, och stirrat oss blinda på de virkesproducerande ovanjords delarna. Vi måste vara mottagliga för nya idéer och saklig kritik, vars syften är en positiv och långsiktig utveckling av skogsbruket. Som garanterar hög produktion, rikt djurliv, vacker landskapsbild och tryggar skogsbondens bestämmanderätt över sin skog.
Jens Harberg
