Foto:

Skämten skorrade i min inre kompass

”Det där var ju…annorlunda” sade min 12-åriga dotter när vi gick mot bilen efter att ha sett musikalen ”Grease” på Alandica.

Jag kände mig lättad när hon förklarade vad hon menade. Hon hade sett vad jag såg.

”Hora” var ett ord som användes på scenen. Killarna juckade, pratade om att moona och släta över tjejerna. Danny i princip tvingade ner Sandy i bilen för att kyssa henne, upprepade gånger, trots att hon sa nej. Rizzo blev gravid och en ängel gick av en oklar anledning ner för en trappa fylld av discorök och sjöng om hur värdelös hon är.

De förlegade skämten föll till stor del platt bland publiken, trots mycket engagerade och duktiga skådespelare. Jag satt på min plats och funderade över om orden, rörelserna och det till synes oemotstridda sexistiska budskapet kändes bekvämt och bra för skådespelarna att framföra. Själv upplevde jag att skämten skorrade i min inre kompass.

Jag förstår att historien utspelar sig 1959 och att könsrollerna var annorlunda (eller…?). Att det är showen ”Grease” man vill spela. Jag har själv gillat filmen.

Men om man av någon orsak tycker att scenerna inte kan utspela sig utan sexistiska uttryck så är det absolut nödvändigt att innehållet på ett tydligt sätt problematiseras, utmanas.

Showen slutade med att Sandy bestämde sig för att bli en tuff tjej eftersom kompisarna var obönhörligt elaka mot mesiga henne. Det skedde genom att hon klädde sig i svart och rökte. Rizzo var som tur var inte gravid i alla fall och fick vara med i gemenskapen som hon tidigare hade känt det nödvändigt att undfly. Jag gissar att nu coola Sandy åkte hem och hade sex med Danny. Jag vet inte om hon hade något annat val om hon ville ha honom som pojkvän.

I den här versionen av ”Grease” var det tjejerna som ändrade sig, för att duga åt sina vänner och för att duga åt killarna. Killarna, de fortsatte jucka framför tjejerna.

”Grease” har stått emot tidens tand på grund av sin kultstämpel och klatschiga musik. Historien håller inte längre.

Jag är stolt över min dotter som inte svalde sexismen, utan såg den. Det är mer än vad många vuxna människor klarar att göra. Det är ju så vi gör – vi skrattar och klappar trots att obehaget kryper i kroppen, för att inte vara obekväma, för att få vara med, för att ”det är väl inte så farligt”.

Jag bestämde mig för en sak i dag; nästa gång tar jag med min dotter på en show där tjejerna inte blir kallade horor eller behöver förändra sig för att duga åt andra.

Se en 12-årings perspektiv

Hittat fel i texten? Skriv till oss