Under diskussionerna i insändarspalterna om sopavgifter och Mise framförs ofta att det borde vara varje individs rätt att själv ta hand om sina sopor eller åtminstone kunna välja vilken entreprenören som ska göra detta. Så enkelt är det dock inte!
Slarvig hantering, felaktig uppsamling, transport och deponering eller destruktion, framförallt bränning, äventyrar människornas hälsa samt skadar miljön och klimatet. Därför har man valt att sophanteringen ska vara organiserad av samhället. I demokratiska, allmänna val har våra representanter stiftat lagar och förordningar gällande den kvalitetssäkrade, samhällsstyrda sophanteringen. Numera är de kommunala upphandlingarna strikt reglerade för att ställa bestämda krav, välja den seriösa, rätta och bästa samt den mest ekonomiskt fördelaktiga entreprenören.
Riskfri och miljövänlig sophantering är allas ansvar och en gemensam samhällsservice. Inte kan man slippa undan genom att påstå att man inte har några sopor eller mycket lite sopor. Jämförelsevis kan man inte heller slippa delta i de gemensamma kostnaderna för vår högklassiga sjukvård i den nordiska välfärden genom att hävda att man inte är sjuk eller mycket sällan sjuk och då bara lindrigt. Jag minns under min tid i Mises styrelse när vi en gång nåddes av ett klagomål om att rävarna gräver upp soporna när man begraver soporna för lågt ner i marken. Hur ansvarslöst kan man fortfarande tänka och bete sig!
Ständigt växande avfall från förpackningarna av plast håller på att helt spåra ut till ett enormt problem. Nedskräpningen är världsomfattande, man har räknat att till år 2050 finns det mera plast i världshaven än det finns fiskar. När man vill bli av med plastavfall bränner man det vanligtvis och tar vara på värmeenergin, till exempel till uppvärmning av bostäder. Då fördubblar man plastens påverkan på klimatet. Ett kilo plast från industribensin skapar fem kilo koldioxidutsläpp, 2,3 kilo koldioxid bildas vid tillverkningen och att bli av med denna mängd plast skapar 2,7 kilo koldioxid. Om man inte bränner plastavfallet, utan deponerar det på soptippen eller förgäves försöker kompostera den, släpper man i varje fall samma mängd koldioxid ut i atmosfären. Likt som med plastskräp i naturen tar denna process minst 400 år.
EU försöker nu lösa plastproblemet med återvinning och med finansiell påtryckning medelst plastskatt. Det återstår att se om man lyckas? Klokt skulle det också vara att minska plasten och även ersätta den med mera gynnsamma material för hälsan, naturen och klimatet.
Rauli Lehtinen (HI)
