Mitten av septembers ”gröna veckan”–veckan som egentligen går under beteckningen ”arbete i valkretsen”–har jag tillbringat lite utanför valkretsen. I Sverige. Det hänger i sin tur ihop med förberedelserna kring klimatpaketet, som kommissionen kom ut med redan i juli. Nu är lagförslagens ansvarsfördelning huvudsakligen klar och så småningom kommer vi i gång med arbetet.
Det finns en viss tidspress. Svagheten i EU:s lagstiftningsprocess är omständligheten och de många turerna. Nu ska både parlamentet och rådet komma fram till en ståndpunkt. Det borde vi klara av under våren. Sen kommer anpassningen–det som kallas trilogerna–mellan parlament och råd. Det köret borde vara klart under hösten och det är egentligen viktigt!
När allting är klappat och klart finns det en implementeringsperiod på två år. Det betyder att lagstiftningen kring klimatpaketet blir gällande lagstiftning ungefär från den 1 januari 2024. Det ger i sin tur sex år för att sedan förvandla målsättningarna till verklighet 2030. Under tiden kommer parlamentet och rådet redan att behandla lagstiftning som sedan kommer att gälla från 2030 framåt.
Någon kan naturligtvis–och på lite goda grunder–säga att det är en alltför besvärlig process, men demokrati är lite mera omständligt. I Ryssland kan kretsen kring Vladimir Putin besluta hur siffrorna från dumavalet egentligen ska se ut. Det går säkert snabbt, men lite i längden är det ett fruktansvärt dåligt system och bokstavligen värt all fruktan. Jag föredrar alltså vår demokratiska omständlighet.
Men det betyder inte att jag alltid sväljer med hull och hår det kommissionen lägger fram. Och det är det här jag har talat om under predikoturen i Sverige.
I EU-fördragets 5 artikel talas det om subsidiaritet och proportionalitet. Subsidiariteten säger att besluten ska fattas så nära medborgaren som möjligt. I praktiken har det varit en ganska död lagbokstav eftersom kontrollen inte riktigt fungerar och ger därmed kommissionen en möjlighet att lite fungera på samma sätt som Vladimir Putin.
Mera intressant är skrivningen om proportionalitet. Där heter det i artikelns fjärde paragraf att Unionens åtgärder inte ska överskrida det som är nödvändigt för att uppnå den avsedda målsättningen. Det är en viktig princip för att fördela den demokratiska makten mellan unionen och medlemsstaterna.
Kring den här principiella frågan finns det en omfattande vetenskaplig litteratur. Det är den jag har studerat under de senaste veckorna, eftersom kommissionens förslag kring klimatpaketet på flera punkter överskrider det proportionella. Det hänger sedan lite ihop med den diskussion kring biodiversitet vi har fört under de senaste åren. Den diskussionen har till en del varit lite domedagsartad. Jo, biodiversiteten är allvarligt hotad på många håll i världen, men biodiversitet ser samtidigt mycket olika ut både inom medlemsstaterna och–i synnerhet–mellan medlemsstaterna. En regel som kunde fungera i Grekland, fungerar inte i Sverige eller Finland. Den regeln gäller naturligtvis också i omvänd ordning.
Just av den här orsaken måste EU:s lagstiftning följa proportionalitetsprincipen. All biodiversitet kan inte pressas in i samma lagstiftnings-strumpbyxa.
Skribenten är ledamot av Europaparlamentet
SFP/Renew Europe
