Det sekteristiska Ålands framtid är så exceptionellt att man saknar samarbetsförmåga.
En del brukar tala om att Åland ska bli en stat i staten. Enligt politisk realism innebär det att begreppet självstyrelse problematiseras och blir kontroversiellt och förutsätter att motparten har gett upp de flesta av sina krav. De som arbetar för en sådan modell arbetar för självständighet. Det har knappast gjorts seriösa undersökningar om vad detta skulle innebära i praktiken.
De som verkar för en frigörelse från Finland har kanske tänkt men inte uttalat att Åland är beroende av den finska marknaden. Detta är en verklighet som i ett EU-land ligger rätt långt utanför medlemmarnas kompetensområde förutom att de ska se till att rörligheten är fri.
Marknaden och dess funktioner bestämmer i praktiken ganska långt över samhällsutvecklingen i dag. Som det nu är så är det åländska lantbruket i hög grad beroende av marknaden i Finland.
På Åland påtalar politikerna jämt och ständigt att man inte förstår att man i Finland inte begriper att marknadsföra den åländska modellen. Det finns kanske fördelar men man ska kanske vara lite försiktig, problem är inte svåra att hitta. En betydelse har det också att man aktivt försöker eliminera kontakterna med Finland både på ett samhälleligt och organisatoriskt plan.
Det är kanske inte så konstruktivt att man vill vara med när det är fördelaktigt men inte annars.
För de flesta är det kanske inte ett problem att många inte vet vad som händer i Finland. Men för beslutsfattarna kan det vara det.
Nuförtiden förefaller Katalonien att vara intressant för åländska beslutsfattare, man anför exempel därifrån som hyllas. Spanien är en demokrati med ett folkvalt parlament. Det finns hög risk för att utvecklingen kan resultera i våld. Plötsligt förefaller den nordiska modellen att inte vara så attraktiv.
Om man läser Ålandstidningen för en tid sedan kan man konstatera att det skett en radikalisering beträffande inställningen till regeringen i Finland. Det sägs att bilden av en självstyrelse i förfall blir allt tydligare och att grunden framför våra fötter rasar, Finland har glömt sina förpliktelser och åtaganden och därmed brutit mot internationella avtal. Detta är uttalanden som fällts i lagtinget och självstyrelsepolitiska nämnden. Enligt min bedömning börjar det i hög grad påminna om det politiska språket när Sannfinländarna förklarar på vilken lös sand EU står. Förtroendet för regeringen Sanna Marin är i botten. Där finns förstås också justitsiministern Anna-Maja Henriksson som har hand om Ålandsfrågor.
Olof Öström Brändö
