I Wikipedian presenteras Mark Twain med epitetet cyniker och att använda hans berömda kommentar till en New York-tidning kunde säkert också kallas cyniskt. ”Ryktena om min död är kraftigt överdrivna” är inte ett bra citat när man försöker trösta en ung generation som känner sig djupt orolig över uppgifterna om en biologisk massdöd bland däggdjur, fåglar, groddjur, kräldjur och leddjur. Och försöken att trösta blir inte lättare av att vi faktiskt inte vet tillräckligt.
Det finns någonting som heter bakgrundsutdöende, det vill säga den hastighet med vilken den evolutionära utvecklingen leder till återvändsgränder och till artens utdöende. Teorierna ger också teoretiska värden på hur ofta det förekommer för olika arter. För däggdjur ger de till exempel en cykel på en miljon år.
Den process vetenskapsmännen och -kvinnorna nu varnar för driver ett accelererat utdöende som kunde vara 100 gånger snabbare än det ”naturliga” bakgrundsutdöendet. Citationstecknen är inskrivna för att understryka känslan av onaturlighet i den naturliga processen. Det onaturliga är att omgivningens förändringar nu sker så snabbt att djur och organismer inte hinner anpassa sig.
Men massdöden förekommer inte riktigt var som helst. Det finns en viss logik i att det är den biologiska utvecklingens äldsta områden som också drabbas värst. Amazonas utveckling under 140 miljoner år har skapat arter, som är oerhört specialiserade. Det klassiska exemplet är en kolibri, som är beroende av en blomma.
För den som vill ha lite reda i debatten, finns det en utomordentligt intressant liten skrift av Mats Hannerz och Per Simonsson: ”Skogens biologiska mångfald – om arter, miljöarbete och statistik.” Ett kapitel handlar om ”rödlistan”–förteckningen över hotade arter. Både den svenska rödlistan och den finska är nödvändig läsning, som ger oss en uppfattning om vilka processer vår boreala (nordliga) natur utsätts för. Det Hannerz och Simonsson ger i sin skrift är lite perspektiv på rödlistningen. En art hamnar på rödlistan när den minskar med 15 procent. Det är så att säga första varningen. Men också stora fluktuationer kan tillhöra det naturliga. Om det på försommaren finns dåligt med insekter återspeglar det sig på antalet fågelungar som överlever.
Men mera i bakgrunden pågår större processer. Den globala uppvärmningen gör växtperioden här uppe hos oss lite längre. Det leder naturligtvis till att vegetationen får mera fart och redan det hotar känsliga biotoper. När ljusförhållanden och fuktigheten förändras, förändras också livsvillkoren för diverse organismer, som sedan i sin tur är delar av en längre näringskedja.
Men vi klarar oss förhållandevis bra just på grund av att vi lever i ett biologiskt sett ungt landskap. Det påminner oss om en annan fråga. Den sjätte vågen av utdöende är ett globalt fenomen. Vågen drabbar områden som är långt fattigare och långt sämre administrerade.
Det är där våra insatser behövs.
Nils Torvalds
Skribenten är ledamot av Europaparlamentet
SFP/Renew Europe
