Läsåret 2015-16 togs det så kallade trestegsstödet för lärande och skolgång i bruk av alla åländska skolor. Syftet är att ge varje elev rätt stöd, i rätt omfattning, i rätt tid. Det behövs ingen annan grund för att sätta in stöd än att skolan identifierar hinder för barnets inlärning och fungerande. Det är elevens behov som är avgörande och skolorna behöver inte vänta på en diagnos.
En utredning kan hjälpa till att klargöra behoven, men skolorna vet redan bra vad som bör göras för att hjälpa barn med svårigheter. Faktum är att innan ställning tas till fördjupad utredning ska skolan ha genomfört och utvärderat det stöd som eleven varit i behov av enligt den så kallade pedagogiska bedömningen.
För den förälder som vill få ett snabbt svar kan detta stegvisa stöd upplevas frustrerande, men då ska man betänka att 1) det är svårt att ta ställning till diagnos om rätt anpassningar i miljön inte gjorts, 2) ett graderat stöd är tillräckligt i många fall där man får det pedagogiska arbetet att fungera kring en elev, och 3) det är etiskt tveksamt och dålig användning av resurser att utreda en stor mängd barn för neuropsykiatriska svårigheter, utan att först ägna uppmärksamhet åt den roll miljön spelar för hur dessa svårigheter kommer till uttryck.
Psykologföreningen instämmer annars att bristen på skolpsykologer gör att väntan på utredning blir för lång. Dessutom innebär bristen på skolpsykologer att elevvården har otillräcklig tillgång till den psykologiska expertis som är en viktig del i arbetet med barnet – både innan och efter diagnos.
I artikeln framfördes även förslaget att privata aktörer kan avlasta BUP gällande utredningar. Vi anser det dock som klokast att ÅHS använder sina medel till att inrätta och bemanna tjänster för psykologer. Som förälder ska det vara fritt att välja en privat aktör för att få ett snabbare svar. En stor del av värdet med en utredning består dock av det nätverksarbete som görs under resans gång, där BUP, skola och föräldrar samarbetar och bygger relationer. En privat aktör har ett mer avgränsat och tillfälligt uppdrag.
Vidare krävs det politisk vilja för att göra de förändringar som långsiktigt kan förbättra situationen. I första hand bör den så kallade första linjens psykiatri för barn och ungdomar byggas ut och bemannas. I dagsläget finns det nämligen ingen primärvårdspsykolog-tjänst för åldrarna 6-18 inom ÅHS och tjänsten som barnrådgivningspsykolog är obemannad.
Våra förslag är alltså 1) säkra bemanningen med skolpsykologer och 2) bygg ut första linjens psykiatri för barn och ungdomar.
En annan och kanske den viktigaste frågan är ändå denna: hur stor behöver psykiatrin vara för att räcka till? Och vad är det i vårt samhälle och omsorgen kring den framväxande generationen som gör att söktrycket är så stort och ökar för varje år? Det behövs en bred diskussion i samhället om vad var och en inom ramen för sin roll – som förälder, politiker, pedagog, sjukvårdspersonal och så vidare – kan göra för att bidra till en god uppväxt. I det långa perspektivet är det mer kvalitet i den basala omsorgen om barnen som behövs, inte mer psykiatri.
Styrelsen för Ålands psykologförening rf
