Hur ska man föra ett anständigt politiskt samtal om en person, utan att det blir en häxjakt, och utan att det leder till ett angiverisamhälle där alla misstänker alla?
Vi socialdemokrater vill inte spä på den personliga häxjakten. Näringsminister Fredrik Karlströms agerande var ansvarslöst, och det har alla, inklusive han själv, konstaterat. Det räcker så.
Konsekvenserna däremot, och den stora bilden av landskapsregeringens arbetsklimat och politik, är något annat.
Vi ser två frågor som vi tycker måste övervägas.
För det första måste man ställa frågan om lantrådets ansvar för sin regering. Veronica Thörnroos har i sina reaktioner på det inträffade varit vag och undanglidande, men tydligt deklarerat en sak. Hon har förtroende för ministern. På samma sätt har hon hanterat alla tidigare övertramp och åsiktsskillnader inom regeringsblocket, från talman Bert Häggblom i den så kallade bulvanaffären till Marcus Måtar och Stellan Egeland. Exemplen har hunnit bli många.
Bilden av regeringen Thörnroos blir en regering där det inte finns några gränser för anständighet eller hur många olika linjer man får driva inom majoriteten. Allt är möjligt och lantrådet slätar över.
Frågan uppstår dock – när är det för mycket? Med Karlström-affären talar vi om ett allvarligt övertramp som underminerar förtroendet hos ålänningarna för de rekommendationer och direktiv som landskapsregeringen hittills så framgångsrikt fått ålänningarna att omfatta. Vi tycker att lantrådet måste ta ansvar och svara med mer än en axelryckning. Den ilska som många känner bottnar i att de själva på snart ett år inte fått träffa sina barn, släktingar och riskgrupper. De uthärdar i situationen för de trodde att reglerna gäller alla, inte bara vissa.
För det andra måste man fundera på vad det som inträffat säger om Fredrik Karlströms omdöme och prioriteringar. Själva övertrampet är en sak, men de bortförklaringar som gavs är nästan mer graverande. En minister som inte sätter sitt ämbete först och inte tycker att de regler som gäller för andra gäller honom måste naturligtvis ifrågasättas utgående från hur väl han kan sköta sitt jobb för näringslivets och Ålands bästa.
Det vore viktigt att lantrådet och landskapsregeringen funderar över hur de kan återupprätta förtroendet för näringsministern och regeringens politik. En minister ska prioritera sitt ministeruppdrag i första hand och i andra hand privata verksamheter, om dessa två alls är förenliga. Det borde vara en självklarhet.
Camilla Gunell
Nina Fellman
Jessy Eckerman
Den socialdemokratiska lagtingsgruppen
