Christina Wikner-Löthman anser att hennes vuxna dotter, som lider av psykisk ohälsa, bollas runt inom vården och faller mellan stolarna.

– Psykiatrin har sagt: ”Hon hör inte hit”. Hon har inte tillgång till vård på lika villkor som andra, säger Christina Wikner-Löthman.

Christina Wikner-Löthmans dotter var fyra år när hennes utvecklingsstörning upptäcktes, ingen har kunnat säga vad den beror på. 

Som liten gick dottern i träningsundervisning i Kyrkby, Jomala. Hon var en flicka som hängde med och gjorde framsteg.

När dottern kom upp i tonåren förändrades temperamentet och hon fick humörsvängningar.

– Hon blev argsint, jag tänkte att det var tonårshormoner, säger Christina Wikner-Löthman. 

Som 18-åring var det dags att lämna boet och flytta hemifrån. Dottern kom till ett gruppboende där det fanns vänner och till en början fungerade allt bra. Men efter en tid drabbades hon av ångestbesvär.

– Hon hade svårt att sova och personalen var ute och gick långa sträckor med henne. Till slut kom det en natt då hon inte sov överhuvudtaget. 

Dottern mådde så dåligt att hon blev inlagd på sjukhusets psykiatriska avdelning. Där blev hon kvar en hel sommar och psykofarmaka sattes in.

– Hon blev som ett paket, säger Christina Wikner-Löthman.

Svåra anfall

Långsamt repade sig dottern och så småningom kom hon till ett nytt gruppboende i Mariehamn. 

Christina Wikner-Löthman minns att hon var på skidresa i Jämtland när hon fick ett chockerande telefonsamtal.

– De ringde från boendet och berättade att hon hade slagit sönder hela sitt rum. Det var ett raserianfall där hon rivit ner en bokhylla i massivt trä som satt fast i väggen. Krafterna var vettlösa. Att hon inte skadade sig begriper jag inte. 

Det är vanligt att vuxna med utvecklingsstörning reagerar med beteendestörningar när de drabbas av psykisk ohälsa. Återigen fördes dottern till sjukhuset och den psykiatriska avdelningen, men den här gången blev vistelsen kortare. Hon skickades snart tillbaka till boendet.

Sedan dess har Christina Wikner-Löthman tappat räkningen på hur många samtal hon fått om dotterns anfall.

Dotterns mående går i vågor, hon har också perioder då hon är glad och positiv, berättar Christina Wikner-Löthman. 

Men överlag har situationen förvärrats, och Christina Wikner-Löthman upplever en frustration över att dottern inte får hjälp för sitt dåliga mående i den utsträckning hon skulle behöva.

Någon officiell psykiatrisk diagnos har dottern inte.

– Man hänvisar till att hon har en utvecklingsstörning, att det förklarar psykotiska tillstånd och hallucinationer. De kanske anser att hon är färdigt utredd, men jag tycker att det borde göras en mer grundlig utredning. Mediciner sätts in och ut, jag har begärt att man ska titta ordentligt på hennes medicinering för att med säkerhet veta om de gör någon nytta eller ej. 

Oklart ansvarstagande

Vid ett tillfälle tidigare i år drabbades dottern av ett svårt anfall då hon skrek nästan oavbrutet i tolv timmar, ända tills att hon tappade rösten.

Christina Wikner-Löthman ringde till psykiatriska avdelningen och blev förvånad över bemötandet.

– Det var så ångestladdat, hon vrålade och kastade sig mot väggar, dörrar och fönster. Hon blev helt utmattad. Jag ringde till sjukhuset och beskrev hur hon mådde och fick svaret: ”Har ni provat med musik?”. Jag sade att personalen har provat med allt. ”Då är det nog bara att vänta ut henne”, fick jag höra. Hon hade behövt komma in till sjukhuset, möta en läkare som kunde hjälpa henne och ge medicin som kunde lugna. Jag borde ha krävt det. 

Christina Wikner-Löthman upplever att hon inte vet vem hon ska vända sig till för stöd för dotterns räkning.

– Psykiatern Juha Ahlroth skötte i åratal den här patientgruppen, han gjorde allt han kunde för min dotter. Men efter att han gick i pension vet jag inte vem vi ska vända oss till, jag inte vem som är hennes ansvariga läkare.

Kritisk till hanteringen

Christina Wikner-Löthman är i grunden specialistsjukskötare och har själv ett långt yrkesliv inom psykiatrin bakom sig. 

Under många år jobbade hon på Grelsby sjukhus och vid den psykiatriska vuxenmottagningen.

– Ringde någon dit och berättade att en person mådde väldigt dåligt sade man: ”Sätt personen i en bil och kom in”. Ibland hände det att personen var våldsam, då fick polisen komma. Så har det ofta varit med min dotter också, polisen har gjort många utryckningar och fått komma och ta hand om henne.

Christina Wikner-Löthman är bekymrad över den riktning hon tycker sig se att psykiatrin har tagit.

– När jag kom till Grelsby 1970 fanns det ett antal individer med utvecklingsstörning som bodde där, de ska ju också tas om hand. Det fanns inga särskilda boenden för omsorgstagare på den tiden. I dag verkar det som att man inte ser utvecklingsstörda som personer som också kan bli psykiskt sjuka. 

Somliga tror att det finns sjukvårdspersonal i gruppbostäder, att det är ungefär som att vara på en psykiatrisk avdelning. Så är det inte, förtydligar Christina Wikner-Löthman, de som ska diagnosticera och behandla psykisk sjukdom är psykiatrin och ingen annan.

– Jag har varit stolt över den åländska psykiatrin och tyckt att vi har hanterat saker medmänskligt och professionellt. Jag ifrågasätter vad som har hänt när vi plötsligt inte kan sköta omsorgstagare, hur kan vi ha tappat så i kompetens? Är det så att man på psykiatriska avdelningen inte kan hantera en utvecklingsstörd måste personalen få utbildning, och det fort. 

Ålandstidningen har sökt psykiatriska avdelningen vid Ålands hälso- och sjukvård, och fortsätter att göra det.