Ryktet om en planerad ny led bortom Orrdalsklint fick oss nyligen att söka oss ut i Saltviksterrängen öster om Kvarnsjön. Vi körde en bit uppför backen förbi stenåldersbyn, men stötte snart på en snödriva mitt i en kurva och valde att backa tillbaka en bit och lämna bilen.

Rask promenad längs skogsvägen förde oss till en vändplan, där vi tyckte leden borde starta. Vi hann redan bli en smula tveksamma innan vi plötsligt fick syn på ett rött band en bit in i skogen. Beslutsamt styrde vi stegen ditåt. Sannolikheten för att bandet hade med leden att göra förstärktes när vi längre fram såg ett nytt band, och sedan ännu ett till.

Med lite fantasi tyckte vi att vi följde embryot till en upptrampad stig. Vi gick genom blåbärsrisiga sänkor och uppför mindre bergsryggar, och lade omsider omärkligt viss distans bakom oss.

Provisoriskt

Snabbt insåg vi att de röda banden var provisoriska markeringar för dem som ska skapa en riktig vandringsled i området. Ställvis hade vi svårt att finna banden, ibland låg de på marken och på andra ställen gömde de sig bakom närstående träd. Men med koll på väderstrecken höll vi ändå närhet till leden och fann banden på nytt.

Efter en stund vek markeringen av tvärt österut. Vi följde den och kom till mossmarken som på kartan går under benämningen Sandnabbakärren. Ett nog så mäktigt myrområde med öppna glänsande vattenytor, som absolut är värt locka vandrarna att se på närmare håll.

Längst ute på en bergsudde vid myren insåg vi att vi nått en återvändsgränd. Inte långt efter att vi styrt stegen tillbaka till platsen vi lämnade stigen fann vi banden på nytt. På avstånd men ändå lätta att få syn på ur en annan vinkel.

Storartade vyer

Vi följde markeringarna längs en bergsplatå, lättgånget och med kurs norrut. Snart dök vi åter neråt mot gammelskogen, fick huka oss under liggande stammar med vassa kvistar men gick ändå stadigt framåt. På nytt stod vi inför knölig bergsterräng, som vi insåg måste vara bergsmassivet med utsikt mot Långbergsödaviken och Gärsbäcksfladan.

Efter några steg till blickade vi ut över Kadronholm och Långholmen med det spektakulära vita huset som påminner om en gammaldags lotsstuga. I fjärran såg vi Silverskär och tyckte oss nedanför ana sorlet och plasket från bäckravinen som leder från Kvarnsjön ner till viken. Bitarna trillade på plats och bekräftade att vi vandrat ungefär som vi förväntat oss. Läge för belöning i form av kaffe med tilltugg som dittills i någon mån tyngt ryggsäcken. I strålande solsken och med fin havsutsikt smakade det bra.

Bygdehistoria

I bästa fall hade vi gått halvvägs så det var bara att fortsätta. Nu sökte vi oss nedför branten mot bäckravinen, inte särskilt lättgånget men väl markerat med röda band. Bäckens sorlande tilltog i styrka och snart såg vi också rörledningen från Kvarnsjön.

Vi klev över bäcken och röret och gick neråt mot viken, där man ännu ser kugghjul och andra rester av den gamla vattendrivna kvarnen från 1920-talet. Ett intressant stycke bygdehistoria från tider då vattenkraften användes för att såga upp virke.

Tillbaka uppåt längs bäcken följde vi den gamla upptrampade stigen och nådde dammen vid Kvarnsjön. Vattnet dämdes upp för att reglera nivån i sjön och öka trycket, och just vid inloppet sprängdes också diket för att göra bäcken djupare och vattenströmningen starkare.

Motsols vandring

I eftermiddagsljuset vid Kvarnsjön var det svårt att låta bli att ta stämningsbilder. Här var det också lättare att finna de röda banden, och efter att ha beundrat den spektakulära bergsudden i sydöstra delen av sjön styrdes stegen tillbaka mot utgångspunkten.

Nu upptäckte vi röda band ganska nära vändplanen, och tanken infann sig att vi kanske gått leden åt fel håll. Om vi redan i starten fått ögonen på markeringen mot sjön hade vi gått medsols i stället för som nu motsols, och möjligen haft lättare att se från band till band.

Men vad gjorde väl det? Vi fick en fin vandring med omväxlande natur, fina vyer och inte minst rester från bygdens historia. Den färdiga leden är värd att se fram emot.

Text och foto: Christer Carlsson