Efter 22 år i Stockholm är Anna Hildén tillbaka på hemmaplan och två av hennes barn går nu i samma skola som hon själv gjorde, i Övernäs skola. Även om Anna växte upp tillsammans med sin mamma i Mariehamn tillbringade hon den mesta av uppväxtens fritid hos mormor och morfar på Sottunga eller hos pappa på Jurmo.

Hon beskriver hur hon tog sin lilla väska och åkte till Sottunga när helgen var på ingång, eftersom hennes mamma ofta jobbade på helgerna.

– Mormor Agnes har alltid stått mig närmast. Jag har så mycket starka minnen av henne fortfarande. Mycket lever kvar i mig. Hon var en riktig mormor – väldigt snäll, omtänksam och inbjudande. På Sottunga hade jag också kusiner och kompisar som jag lekte med. På somrarna fylldes det på med ännu fler kompisar.

Som barn hade hon ”konstiga” framtidsdrömmar, berättar hon skrattande.

– Jag ville bli bergsklättrare, äventyrare eller skrotsamlare …

Det där skrotsamlarintresset är kanske det som numera har övergått till ett intresse för gamla saker. Hon tycker att det är härligt att blanda gammalt med nytt i hemmet.

Efter grundskolan gick Anna på Ålands folkhögskola under ett år, i sällskap med tre kompisar.

– Det är den bästa skolan när man inte vet vad man vill göra. Jag pluggade upp betygen, berättar hon och påminner om att man på den tiden bodde där på internatet, även som ålänning.

Anna passade på att njuta av den skapande verksamheten. Hon vävde och hon målade.

– Det var ett fantastiskt år!

Därefter blev det tre år och en merkonomexamen från Ålands handelsläroverk. Också de åren minns hon som ”jättebra år”.

– Under den tiden jobbade jag extra i flera butiker i Mariehamn och samlade på mig mycket erfarenhet, men visste inte riktigt vad jag ville fortsätta att göra efter examen.

Jag hoppade på Pafs croupierkurs och fick sedan jobb på Birka Princess. Där trivdes jag bra och stannade ett och ett halvt år.

Upptäckte evenemangsvärlden

Under hamntiderna i Stockholm passade Anna på att promenera i den svenska huvudstaden och insåg:

– Här vill jag bo! Jag hade tur, jag bytte lägenhet med en kille – min på Kaptensgatan i Mariehamn mot hans vid Björns trädgård på Södermalm. Därifrån hade jag gångavstånd till nya jobbet, som resesäljare på Birka-kontoret.

Även där stannade hon ett och ett halvt år, tills hon råkade se en jobbannons i tidningen Metro. Ett jobb som säljare på Box Office.

– Det lät roligt med musikaler, teatrar och konserter i Stockholm.

På den tiden såldes biljetter över disk via deras försäljningsställe vid Norrmalmstorg.

– Det kunde vara långa köer när det var stora biljettsläpp! Det var så roligt, säger hon med eftertryck och beskriver en tävlingskänsla som infann sig för att hinna få ut så många biljetter som möjligt till alla som stått och köat i flera timmar.

– Sedan övergick vi till mer utländska evenemang. Det blev mycket biljetter till musikaler i London och New York och senare även fotbollsbiljetter till de största ligorna i Europa. I takt med att bolaget utvecklades fick även jag möjlighet att börja jobba med hemsidans innehåll, utveckla vårt evenemangsutbud och -systemet bakom, och hade en nära kontakt med våra leverantörer.

Bolaget var väldigt litet och egentligen, inflikar hon, fick hon jobbet tack vare att en annan ålänning hade jobbat där innan och gjort ett bra jobb.

– Markus Moeschlin, som ägde bolaget från början, gav mig mycket ansvar och chanser.

Hon beskriver händelser och episoder under resans gång, som Robert Wells ”Rhapsody in Rock” på Royal Albert Hall i London.

– Jag fick ansvaret för hanteringen av biljetterna och hade kontakt med produktionsbolaget, och åkte sedan över till London och såg till så att alla fick sina biljetter.

– Och jag lärde mig massor om fotboll, säger hon glatt om faktumet att hon inte alls kunde något om fotboll innan, eller ens var intresserad.

– För många var det deras livs resa. När Zlatan var i Barcelona sålde vi mängder av biljetter till FC Barcelona. ”Han” sålde dem.

Eftersom ägaren köpte upp ett norskt och ett dansk bolag fanns kontor även där under många år. Därmed blev det en och annan vända till Oslo och Köpenhamn för Anna. Box Office, Ticket Service och ARTE Udland blev sedan uppköpta av reseföretaget Resfeber. Det innebar förändringar i organisationen och en flytt till nya lokaler precis vid Hötorget, i hörnet av Sveavägen/Kungsgatan. En gång om året styrdes dessutom kosan mot London för ett årligt mässtillfälle. Då fick Anna alltid möjlighet att även gå på musikaler och fotbollsmatcher. Det har även blivit en del privata resor för henne.

– I princip varje år tills barnen föddes åkte jag på en eller två weekendresor per år med en eller två kompisar. Även efter att barnen föddes har vi kommit iväg på någon tripp.

Under årens gång har företaget blivit uppköpt av olika intressenter, vilket i perioder även har inneburit att Anna har stått utan en närmaste chef.

– Jag blev van att jobba självständigt, med eget ansvar. Det var väldigt lärorikt.

Anna beskriver hur den nya chefen, Cecilia Brissman, kom in som chef för Box Office 2008 och gav Anna fortsatta möjligheter att jobba självständigt och att kunna utvecklas.

– Cecilia var den bästa chef man kan tänka sig. Hon var väldigt öppen med hur det gick i hela verksamheten, vilket gjorde att det var lättare att förstå svårigheterna och då även kunna komma upp med förslag på vad som behöver göras. Hon visste att jag efter alla år på Box Office hittade lösningar till utmaningar och problem.

Genom henne har jag lärt mig mycket om hur jag anser man ska vara som en bra chef.

Även om företaget har köpts upp av stora företag var evenemangsavdelningen alltid liten, och där man själva gjorde det mesta.

– De senaste åren var vi ägda av Resia, vilket innebar en ny hemsida och ny databas som jag också var med och tog fram.

När coronan kom in i våra liv var Anna mammaledig med tredje barnet.

– När jag kom tillbaka i maj gick resebranschen på knäna, och det fanns inga musikaler eller fotbollsmatcher att gå på, allt var inställt. Resia kunde inte behålla Box Office. Vi såldes till vår största leverantör. Jag hade varit så länge på Box Office att det kändes som min bebis, säger hon om faktumet att hon dessutom fortfarande pratar om ”vi”.

I 19 år blev hon kvar i företaget. Hon började dagen innan terrorattentatet den 11 september 2001 och slutade i och med coronapandemin.

– Jag jobbade där som sista råttan på skeppet, säger hon bildligt och minns den 23 december 2020 när hon slog igen datorn för sista gången.

Nu har hon ändå inte helt lämnat företaget. Hon har hjälpt de nya ägarna som har köpt upp det med innehållet.

– De tyckte att det var ett för bra varumärken för att bara stänga ner, så nu byggs de nya hemsidorna upp och jag är med och fyller på med material.

Egentligen har hon ändå coronan att tacka för att hon och hennes familj slutligen flyttade till Åland. För henne blev det en återflytt efter att ha bott halva sitt liv i Stockholm. För sambon Markus Eriksson, vars pappa kommer från Åland, var inte heller platsen ny eftersom lov och semestrar hade tillbringats på Åland.

–Vi träffades på Rockoff för 20 år sedan, säger hon varmt leende.

– Jag hade länge längtat efter att flytta tillbaka. I och med coronan hade jag inte längre mitt jobb. Det skulle ha känts värre om vi båda hade jobb i Stockholm – att ta det klivet.

Allt släppte

Förra sommaren, till midsommar, gick flyttlasset från Täby till sommarstugan i Önningeby som Magnus hade ärvt efter sin pappa.

– Magnus jobbade kvar i Täby och pendlade. Var barnen skulle gå i skola var prio ett. Jag gick i Övernäs så det var naturligt för mig. Men då märkte jag att vi måste bo i Mariehamn.

Nu bor familjen tillfälligt i ett lånat hus på Idrottsgatan, med närheten till skola och aktiviteter. Lägenheten i Täby är såld, och visst längtar Anna efter att de ska hitta ett eget hus åt sig i Mariehamn. Företrädesvis ett litet hus. Hon vill gärna ”downsiza”. Hennes oro över hur allt skulle gå visade sig vara obefogad.

– Hela förra våren gick jag igenom alla scenarion i mitt huvud, men när vi väl var här släppte allt. Det gick fantastiskt bra, med skola och allt. Våra barn är lätta – glada och enkla.

Sambon flyttade till Åland förra julen och jobbar fortfarande mot företaget i Täby. Själv jobbar Anna sedan september som vikarierande marknadskoordinator på Maxinge. En halvtidstjänst.

– Det är ett jätteroligt jobb, säger hon och beskriver tjänsten med allt vad den innebär. Allt från att hitta på evenemang till att Maxinge ska vara en trivsam miljö.

– Det är ett rätt ensamt jobb. Jag har mest bara mig själv att bolla med. Men det har också gjort att jag har lärt mig fantastiskt mycket. Det är kreativt.

Varje dag vistas hon därför ett tag på kontoret på Maxinge och rör sig gärna i centret för att ventilera med företagarna där och hämta inspiration. Samtidigt jobbar hon delvis mot de som köpte upp Box Office.

–Vill man ha jobb löser det sig alltid. Det är fantastiskt att se hur mycket ålänningarna hittar på, utbrister hon och åsyftar den åländska företagsamheten och menar att det gäller att se möjligheter och skapa något nytt i dem.

Tar vara på vardagen

Att vara tillbaka på Åland har lett till att det finns ”miljoner grejer” som har blivit bättre, säger Anna och menar att det ju ändå är de små detaljerna som gör den stora helheten.

– Vardagen är så mycket enklare här. Från att det har tagit en timme till jobbet, till tio minuter här. Kanske är det också en annan mentalitet här, funderar hon.

–Täby var bra men Åland är ännu bättre, säger hon och inser att hon främst saknar kompisarna från Sverige, liksom Magnus familj. Däremot får hon nu tillfälle att umgås mer med sin bror med familj. Och hennes mamma och pappa finns på Sottunga respektive Jurmo.

– Det är fantastiskt att kunna umgås med dem enklare och oftare. Nu kan jag hämta brorsans barn från skola och dagis så att de kan leka med våra barn mitt i veckan. Det har blivit så himla bra. Vi kan åka till stugan mitt i vecka och göra en vardag till helg. Det är lyx.

På frågan om vad hon mest saknade från Åland när hon bodde i Stockholm, svarar hon:

– När våren kom kände jag mig instängd. Jag saknade naturen och vattnet här!

Eventuellt hade hon svårt att rota sig i Sverige eftersom hon alltid har stått med ett ben i vardera land. Däremot blir hon osäker på svaret kring vad hon har för drömmar. Hon har inte de där stora drömmarna, som vissa har. Hon trivs med tillvaron och vill framför allt utvecklas här och nu.

– Det är bra att drömma, men livet springer så fort. Det handlar om att leva här och nu, att uppskatta de vardagliga tingen.

Det som hon ändå drömmer om just nu är en mindre motorbåt. En som kan ta familjen ut på små utflykter och fisketurer.

– Minnen från alla båtturer som liten, men även som vuxen, är bland de bästa minnena. Vattnet kan verkligen vara en magisk plats.

Också Jurmo, där hennes pappa bor, ger henne drömmar. Hon berättar om en gammal rökbastu som skulle behöva ett lyft.

– Men tänk vilka fina produkter man skulle kunna få därifrån, och då med råvaror från Jurmo. Där finns Highland Cattle, får, getter … Jurmo är verkligen en pärla. Företagsamheten där har gjort att det bland annat finns boskap, vandrarhem, säsongsrestaurang och -butik och gästhamn, och båtturer för besökare. Det är ytterligare ett bevis på den åländska företagsamheten, och kanske särskilt hos dem som bor ute i skärgården. Bor man i skärgården och är van med att lösa problem med det man har, tror jag man utvecklar ett ”koka soppa på en spik”-tänk. Det är verkligen något att värna om. Kanske det är grunden till varför jag ser förbättringsmöjligheter här och var.

För hon har en tendens att se saker som kan förbättras. Möjligen är hon en ”förbättrare”, funderar hon.

– Jag sår gärna ett litet tankefrö som vid senare tillfälle kan gro.

Anna ser också snarare glaset som halvfullt än halvtomt och är positiv till saker. Hon återkommer flera gånger till hur viktigt det är för henne att leva enligt devisen att det ”betalar sig” om man är snäll och hjälpsam mot andra.

Anna är övertygad om att man hamnar in på allt möjligt roligt bara man säger ja. Precis så var det också när hon började spela tennis nyligen.

– Brorsans tjej lockade med mig. Det är så roligt. Jag trodde inte att jag var någon tävlingsmänniska, men jag är nog det i alla fall. Det är ett bra sätt att röra sig på.

– Livet känns helt okej!