Dagen för intervjun har han en ledig fredag, Jan ”Walle” Wahlsten. Han gör så numera, att han tar sig lediga dagar. Tiden betyder allt mer för honom, prylar desto mindre. Det var kanske för tio år sedan som Walle började inse att materiella prylar inte är så viktiga för honom längre. Tiden då han ägde otaliga bilar, motorcyklar och båtar är förbi. Kanske hade hans tidigare önskan om att skaffa allt han hade möjlighet till lite grann med hans uppväxt att göra. Då var nämligen situationen en helt annan.

I dag unnar han sig inte mycket. Han värdesätter helt andra saker, som just ledig tid. Och han uppskattar verkligen alla nya vänner och bekanta han har fått genom sången och musiken.

– Allt har gått som på ett bananskal, säger han tacksamt om hur sången plötsligt fick en allt större del i hans liv.

Han var dock musikalisk redan som liten.

– Jag kunde hitta tonerna och hörde vad som var rätt eller fel. Vi hade ett band som hette ”Spola kröken” i femman i Ytternäs skola. Jag spelade bas. Jag började spela gitarr tillsammans med Fredrik Ekelund och blev inspirerad av honom.

Walle ler åt minnet. Men det blev inte så mycket mer med musiken för honom då. Han hade inte tålamod att sitta och öva. I stället var det sport och mopeder som lockade.

– Sedan var det båtar, bilar och motorcyklar. Det var jätteviktigt för mig!

Stor uppslutning

Att sången hittade honom på allvar började egentligen med att han, för sådär åtta år sedan, råkade stöta på Kent Mattsson utanför Posten i Mariehamn.

– Han sa att han hade hört att jag kan sjunga.

På den vägen blev Walle inlockad i bandet ”The Deafmates” som Kent, tillsammans med Kurt Lindbom, Peter Hellsten och Lasso Haglund spelade i.

– Det var en ära att få frågan. Jag sjöng med dem i flera år.

Det blev Walle & The Deafmates och spelningar på bland annat Park i Mariehamn. Första gången Walle var med om en spelning på Park var uppslutningen stor.

– Det var smockfullt. Alla kom, alla var där, säger han leende om släkt och vänner som dök upp och ger som exempel:

– Min mamma och styvpappa kom, och Gustav från Helsingfors, säger han om goda vännen Gustav Salmelin.

Och Walle var nervös. Rejält!

– Peter Hellsten gav mig en salmiaksshot för jag skulle bli lugnare, säger Walle skrattande.

Nervositeten släppte ganska snabbt och efter det framträdandet blev han uppmanad att gå på audition för Projektkörens projekt A Tribute to Queen. Han tvekade men åkte, och fick ett ja.

– Jag har alltid tävlat! Johanna Grüssner har betytt mycket för mig. Hon ger ett sådant stöd – pushar en och höjer en.

Gör sitt yttersta

Med ödmjukhet lyfter han fram det sociala i musiken och alla han har träffat genom den – vad det har betytt för honom. Under A Tribute to Queen med Projektkören kände han att ja, det lät kanske ganska bra det som kom ur hans strupe.

– Och när tidningarna skrev att det lät bra fick jag mer självförtroende.

Mest nervös har han varit över att han verkligen ska lära sig texterna, men numera vet han att han gör det. Och han är noggrann. Han vill alltid göra sitt bästa. När han var med i The Voice of Finland var det också just de tankarna som gick i hans huvud, att han om han åkte ut ändå skulle känna att det var okej eftersom han hade gjort sitt bästa. Samtidigt erkänner han att han tänkte:

– Jag ska förbannat vinna hela grejen!