– Jag tycker att jag har det ganska bra, utbrister Matts Stenlund spontant om tillvaron och funderingarna kring var i livet han befinner sig.

Om åldern konstaterar han att han egentligen inte skulle vilja vara yngre. Han har ju dessutom en stor erfarenhetsbank att ösa ur.

Redan som 20-åring kom han in på Teaterhögskolan i Helsingfors och avslutade därmed sina studier vid Handelsinstitutet i Mariehamn. Han hade haft ett program på julfesten där och lärarna kunde förstå hans val. Onekligen hade han ändå våndor när han slutade. Han trivdes nämligen med både skolan och lärarna. Teaterintresset var heller ingenting han hade med sig hemifrån.

– Inte det minsta. Ingen där höll på med teater, förklarar han om familjen och släkten där många kanske hade lite svårt att förstå hans val.

Även om det var först senare som han själv förstod att han verkligen ville hålla på med teater professionellt, hade han redan i sjuårsåldern uppträtt i Björsby skola i en roll i ”Katten som ramlade i brunnen”. Så småningom började han spela amatörteater och skickades på kurser. Och till slut kom alltså insikten: han ville skapa och berätta.

Hoppade i taket

Inträdesprovet till Teaterhögskolan pågick under två veckor inför en jury på 20 personer. När det visade sig att han blev antagen var lyckan stor. Så pass att han berättade för alla han mötte att han kommit in. Hans pappa, som hela tiden hade stöttat honom, hoppade i taket av glädje när han fick veta.

Efter att han var klar med utbildningen,1981, jobbade han som fast anställd vid Wasa teater och Svenska teatern i Helsingfors. 1987 gick han över till att bli frilans. Efter det blev det många rundor vid de olika finlandsvenska teaterscenerna, men även olika gästspel. Han har stått på allt från Åbo Svenska Teaters och Teater Viirus scener i Finland till Dramatens dito i Sverige. Han har även kört många enmansföreställningar. Sammanlagt har det säkert blivit över 600 och han inser att han nog har spelat på alla dagis i Svenskfinland.

– Barnteater är grunden i allt! 

För yngre barn handlar det om att ta en sak i taget, en känsla åt gången, och väldigt mycket om tajming. Det är så han beskriver det. Gränsen kan vara hårfin.

– Man får inte ignorera dem, men heller inte låta dem ta över. Rytmen. Det var en ny föreställning för mig varje gång. Det är något speciellt med ungarna. De är den finaste publiken!

Han beskriver också skillnaden i att uppmana barn att lyssna i stället för att uppfordra dem att vara tysta. När han spelade föreställningen Siilikotten runt om i hela Svenskfinland minns han ett tillfälle när någon ur dagispersonalen uppmanade barnen just att lyssna:

– ”Om ni lyssnar riktigt noga kan ni höra en igelkott som snarkar …” Det blev knäpptyst. 

Just Siilkotten handlade om vänskap, kärlek och rädsla. Matts beskriver befrielsen i barns igenkänning. Att det finns någon annan som också är rädd.

– Han ska gå över en äng, men benen knyter sig för honom, berättar Matts om Siilikotten.

Från barn till åldringar

Genom åren har det alltså blivit mycket turnerande runt om i Finland. Och under turnerandet med sina enmansföreställningar har han gjort allt själv – kört, burit rekvisita, byggt scener, spelat, monterat ner scener, burit och kört igen. Tidiga morgnar och sena kvällar. Ofta i mörker och kyla

–1.000 kilometer i veckan.

Artrosen har han fått på kuppen. Dessutom menar han  att det inte står så högt i kurs att spela enmansteater – och för barn.

– Ingen respekterar det.

Han har inga egna barn, men har alltid haft mycket barn omkring sig, bland annat brorsbarn. Och han har varit mycket barnvakt. För honom är barnen viktiga. Han har kunnat vara den där vuxna som inte är en förälder, men som barn har haft ett förtroende för och lyssnat till. Han påminner sig om sina egna förehavanden som yngling.

– Jag minns när jag sprängde en bomb i köket när mamma var i kyrkan. Det var inte så populärt!

Just nu är Matts aktuell med Joel Pettersson-texten ”Hönshuset”, en monolog som han spelar på olika äldreboenden både på Åland, i Vasa och Åboland. Och han inser att andemeningen i den egentligen kunde användas både som en varning för utbrändhet och kanske även självmord. Tidigare har han spelat ”Pojken som blev en karbidlampa”, också den av Joel Pettersson.

Han beskriver de där stunderna på äldreboenden och om hur han allt som oftast blir kvar för en kaffestund efteråt – och om diskussionerna som uppstår.

– Det är så berikande!

Ståuppen gav mersmak

Nu har även ståuppen kommit in i hans liv allt mer, även om den egentligen har funnits med i bakgrunden rätt länge. När det var ”öppen mikrofon” på  kaféscenen Tiljan vid Åbo svenska teater där ståupp-shower anordnas, kunde man tidigare få ett par minuter som icke etablerad ståupp-artist. Matts var kaxig och det slutade  med att Joacim Thibblin, som då var en av de drivande i klubben, tog in Matts som rookie och gav honom tio minuter.

– Det var lite mycket, så jag försökte slingra mig ur, men han sa bara: ”Vi ser så fram emot det”.

André Wickström, som var ett av huvudnumren för kvällen, hade en egen publik med en banderoll där hans namn stod skriven. När Matts skulle upp på scenen visade det sig att de som jobbade bakom scenen på teatern hade skapat en motsvarande för honom på andra sidan salen.

– Jag trodde att det syntes att jag var nervös, men jag hade nog nytta av min andningsteknik, för det märktes inte. 

– Och ja, det var roligt. Thibblin sa att de skulle ta med mig i stallet, men sedan blev han chef för Åbo Svenska Teater …

Å ena sidan säger han att det var lite som att hoppa bungyjump, å andra sidan gav det mersmak. Han har gjort en hel del ståupp och olika kåserier genom åren och när han fick ett halvårs arbetsstipendium från Ålands kulturdelegation kunde han koncentrera sig på ståuppen. Det betydde mycket för honom. Han har gått två kurser på Norra Brunn i Stockholm och han har kollat en hel del på skådespelaren och komikern Ricky Gervais som precis som Matts dessutom uppskattar kattor.

– Jag har sett mycket ”Live at the Apollo”. Dessutom hade jag en bok som jag jobbade efter.

Tekniskt är det förstås inte roligt att bara följa en mall, utan det handlar om att göra sin egen grej. Hans period som inhoppande taxichaufför har otvivelaktigt kunnat bidra till hans värdefulla erfarenhetsbank. Han skapade sin egen ståupp-föreställning: ”Singelolycka på Tinder” men i slutet av förberedelserna gick hans bror, som stod honom väldigt nära, in i livets slutskede. Han dog efter den andra föreställningen, men Matts hann berätta för honom att premiären gick bra. Matts beskriver sorgen och den otroliga tröttheten som drabbade honom, men också det paradoxala i att kunna jobba med glädje och skratt mitt i sorgen.

Risken att bomba

Han återkommer till kurserna på Norra Brunn och om vägen till att tajma skämten och inte bomba, som man säger. Babben Larsson var gästföreläsare och Matts beskriver hur hon berättade om egna erfarenheter av att ha bombat ordentligt som ny. Att bomba på scenen är kanske en komikers värsta mardröm. Även Matts höll på att hamna i den fällan genom att finstämt skämta om Estonia, och om sitt eget sommarjobb som spritkalle på färjan innan den bytte namn till Estonia. Han upplystes dock med tydlighet att det där inte är något som någon svensk skulle skratta åt.

Matts beskriver hur man ofta fokuserar på den som inte skrattar – att man prompt vill ha just den att dra på smilbanden. Samtidigt påminner han om att man ska vara försiktig när publiken skrattar, vad de skrattar åt, och konstaterar även att:

– Grejer som är sanna är oftast roligast.

Nu ser han fram emot att köra lite ståupp på olika julfester där han kan plocka delar ur föreställningen och på samma gång skräddarsy uppträdandet beroende på vems julfest det är.

– Det är hälsosamt att skratta!

I början av sin teaterkarriär trodde han att det hörde till att vara nervös inför en teaterentré.

– Men det blir inte bättre av det.

Han har också alltid kunnat vända nervositeten till någonting positivt. Rutinerna är dock viktiga för honom, också för att spara på energin inför en föreställning. Han börjar inte släppa på den förrän strax innan. Någon mat äter han inte heller senare än två timmar innan en föreställning, däremot en Risifrutti ungefär 20 minuter innan. En viktig rutin.

Brasa, film och katt

Matts spelar inte bara teater, han även regisserar och undervisar. Han älskar bägge delar, och påminner också om att det är något helt annat än att regissera en professionell teaterensemble än en grupp amatörskådespelare. Under lång tid bodde han och verkade utanför Åland, och även efter att han småningom blev frilans blev det fler varv på olika teatrar och i olika grupper. När han köpte barndomshemmet i Jomala, Ingby, fick det bli hans fasta punkt i tillvaron. Numera är det katten och trädgården som håller honom hemma. Katten var så pass viktig att han en gång tackade nej till en huvudroll. I stället föll det sig så att det blev film den gången. Kanske blev det till det bättre, funderar han.

– Lilla Bu är en sådan som pratar, säger han varmt om katten och beskriver hennes förehavanden.

När han bodde i Helsingfors gick han mycket på teater. Då fyllde det även en social funktion. Numera är det nog den öppna spisen, filmer och just katten som är de viktigaste ingredienserna i vardagen. Han tittar på film varje kväll – han är en cineast. Rampljus med Charlie Chaplin är hans absoluta favoritfilm.

– Det är så mycket med skådespeleriet i den. 

Dessutom läser Matts väldigt mycket. Litteratur hör till hans största intressen – och att se på folk. För övrigt tycker han om att laga mat och att fiska. Dessutom går han gärna ut i mörkret och blickar upp mot himlavalvet.

– Jag har ordning på stjärnorna och var planeterna befinner sig.

Livet har olika kapitel. I de tidigare har han spelat mycket på teatrar, och han har seglat. Nu har han sålt segelbåten, men han har några hus att hålla ordning på, plus sommarstugan.

– När man bor på landet finns det alltid något att göra.

Förvisso tyckte han att det var roligt att ha en liten roll i tv-serien Agatha Christies Hjerson. Han har dock tidigare haft tv- och filmroller, bland annat i en finsk tv-serie.

 – Det är roligt att filma, men det är näst intill omöjligt utan agent.

Just nu jobbar han med två texter och han understryker vikten av att öva på något varje dag. Han beskriver blandningen i det han är aktuellt med: Hönshuset, där de närvarande får tårar i ögonen, och ståuppen där publiken skrattar. Det passar honom att varva bägge delar.

– Vardagskulturen – det är ingenting som slår det. Ögonblickets konst!