Dagens tur, som är arrangerad av Ålands Natur och Miljö, startar klockan 15.00 från Svinö. Kusinerna Alexandra och Jonas Sjöblom ska leda den. Alexandra har varit och rekat isarna på förmiddagen. Det ser bra ut. Rapporterna på Facebookgruppen ”Långfärdsskridskoåkning Åland” från i går stämmer och håller även i dag. Fina isar från Svinö och söderut.

Efter att jobbat undan och varit på en del ärenden är även Luther på axeln nöjd. Jag har gjort mig värd en eftermiddagstur. Jag var och skrinnade med Alexandra även dagen före och då vi skildes åt vid 17-tiden var det endast tre anmälda till dagens åkning. Sedan dess har det varit aktivitet i stugorna. Ett ”kanske” har blivit ett ”ja” och parkeringen är alldeles full med skridskoåkande entusiaster. En del bekanta ansikten och en hel del nya. Många svåra att känna igen bakom tjocka mössor, snabba solbrillor och bylsiga kläder. Det känns rätt irrelevant om man känner varandra från tidigare eller inte. Vi ger oss ut på en äventyrlig naturupplevelse tillsammans. De man inte känner kanske man råkar skrinna tillsammans med en bit och plötsligt har man fått en ny bekant. Nya konstellationer uppstår bland personer som inte har någon annan koppling än lusten att glida fram över blanka härliga vinterisar tillsammans.

Ändrar från dag till dag

Under årens lopp har det visat sig att då isen lägger sig börjar några löst sammansatta personer kommunicera med varandra efter nästan ett år av tystnad:

”Jag har hört att isen lade i går öster med Nåtö. Borde hålla imorgon om kylan håller i sig

”Jo, men det kom snö på natten. Den isolerar, om den inte blåst bort förstås.”

”Det var ostliga vindar. Lumparn lär ha frusit på södra sidan. Såg att Pingo lade ut ett foto på vädervänner med månljus, norrsken och viktigast av allt – is på vattnet!! Vi far och testar.”

Alexandra och jag brukar börja chatta då temperaturen närmar sig noll grader. Bo-Erik Sandell brukar inte vara långt efter. Jonas brukar dyka upp från någon vik någonstans då Alexandra är med på tur. Monica Westerlund och hennes damer är snabba på skridskorna och brukar avverka åtskilliga kilometer under en säsong. Jag hängde med på deras turer under några år och i söndags avlade vi nästan 20 kilometer tillsammans och besökte bland annat Rödhamn. Madelene och Leif Höglund, som alltid är noga med att poängtera säkerheten, var båda med på den turen. Sol-Britt och Johan Eklund med vänner brukar vara snabba ut på nya områden och bra på att rapportera islägen.

Alla entusiaster vill varandra gott och ger ofta högkvalitativa rapporter om isläget där de har dragit fram just då. Detta är ytterst viktigt för den nye åkaren att ta till sig! Även om isläget är fantastiskt den ena dagen, kan det vara rent av livsfarligt eller omöjligt följande dagar. 

Är man som vi och söker ”Den perfekta isen” rör man sig ofta på relativt nya och tunna isar. Förhållandena ändrar från dag till dag. Var och en tar ansvar för sig själv, sina förberedelser, sin utrustning och gör sin egen bedömning! 

Som meditation

Allt har sin tjusning, men frågar du mig är svaret: Havsisarna är bäst! Känslan att skrinna med ”hozironten”, som pappa och jag brukade säga, som granne är makalöst. Att glida fram på blanka, helt genomskinliga isar är svårslaget. Bottnen är nära. Du ser en gädda pila iväg. Där, en abborre! Du kommer till kanten, djupet. Det ilar till i magen. Du får ståpäls. Isen är stark och seg. Du bara rör dig fram utan motstånd. Det enda du hör är skridskons glid över isen med något enstaka skär för att hålla farten. Helt underbart! Det är en form av upprätt stående meditation.

Minimala rörelser för dig framåt utan ansträngning. Det är bara att öppna själen och låta nuet och ”häret” omfamna dig. Allt vackert som du befinner dig i, som du passerar, som du närmar dig. Tankarna svävar iväg som små lätta moln. Inga bekymmer i världen kan rubba upplevelsen. Swish, tystnad, swich tystnad swichhhh … glid vidare in i nästa dimension …

Dagens tur

Tillbaka till Svinö färjfäste. På isen står ett brokigt gäng i en salig röra. Alla ska plocka på sig sina attiraljer. Ju fler turer jag tar desto mer förberedd är jag. Denna årstid står ryggsäcken alltid färdigt packad. Den innehåller bland annat en vattentät påse med ett varmt ombyte kläder ifall jag plurrar. En liten mikrofleece-handduk kan vara bra att ha, likaså en uppsättning tändstickor väl förslutna mot blöta. Dessutom, fastspänd i ryggsäckens midjespänne har jag kastlinan. Plurrar jag ska jag kasta den till mina vänner på isen. Då är linan redan fast i mig och man behöver inte fundera på om dina vänner lyckas kasta linan till dig, vilket kan vara knepigt i synnerhet om det är blåsigt. Jag har alltid själva skenorna i ryggsäcken och stavarna alltid i bilen. Isdubbarna runt halsen och stavarna i handen. Vad jag kan glömma är skorna som kommer med hem in i hallen. Jag vill vara redo när ”Den perfekta isen” dyker upp. Se faktarutan bredvid med mer säkerhetsinfo. 

Alla börjar bli redo. Alexandra berättar om dagens rutt. Vi håller oss tillsammans. Nära land är isen mosig. Snön har mjukat upp den och det är tövligt att skrinna. Redan 50 meter ut är det bättre. Vi har en relativt vit stabil tjock is. Snön som har fallit har smält och frusit. Ytan är relativt stark och ger möjlighet till fina skär. Solen skiner, humöret hos samtliga är på topp och vi glider iväg.

Inte farligt med rätt kunskap

Riktningen är sydlig mot Ådskär. Gänget består av 21 mer eller mindre vana åkare så tempot är behagligt. Vi glider fram som kameler över öknen i en stilla procession. Med jämna mellanrum pausar vi, samlar in gänget, snackar och glider vidare. Vid Ådskär, som är relativt nära färjfaret, finns det nyis utan snö som smält och frusit. Härligt att glida fram på den. Samtidigt finns det brott i isen med stråk av öppet vatten. Var vaksam! Viking Grace glider förbi på avstånd.

Fikat, som vanligtvis är en av höjdpunkterna, sker på Ådskär. Själv hade jag ätit före då det var så sen avgång. Jag passade på att njuta av den nya isen och få upp drönaren för att föreviga denna upplevelse. Efter fikat glider vi hemåt via nya vackra fantastiska isar med sprickor som bildar en fantastisk mosaik. Gamla vänner, nya bekanta, alla rör vi oss framåt till tonerna av skridskoskären och den nedgående solens ackompanjemang. 

Att åka långfärdsskridskor är aldrig riskfritt, men med rätt kunskap, utrustning och sällskap behöver det inte bli riktigt farligt. Det kan vara alldeles, alldeles underbart.