Gräddmunkens bana in i åländska hjärtan, och artärer, har sin början år 1964. Det var då som Hjördis Karlsson började arbeta med sin framtida bagerikamrat Göta Jansson på Zeipels kafé.

– Hon arbetade där och frågade om jag ville komma med och arbeta som köksassistent.

Efter sommaren fick de reda på att Lilla Hembageriet var till uthyrning.

– Göta frågade om vi inte skulle börja baka tillsammans och det lät ganska roligt tyckte jag. Men jag tyckte att vi kunde lite för lite, så jag åkte till Stockholm och jobbade på ett bageri i ett par veckor.

Det var i Stockholm som hon kom i kontakt med bakverket som skulle bli lika klassisk som grismunken.

– De gjorde gräddmunkar där, så vi började laga sådana när jag kom tillbaka.

Gräddmunkarnas popularitet blev snabbt ett faktum.

– Huset med Lilla hembageriet låg där FPA ligger i dag, precis bredvid Varmans. Det var många som var där och handlade och sedan kom till oss och köpte bröd eller bakverk, och skoleleverna från lyceet gick också förbi oss på väg till bussen.

Såldes på Stockmann 

Hjördis Karlsson och Göta Jansson sålde gräddmunkar i Mariehamn fram till att huset revs 1970.

– Då öppnade jag och Åke Karlsson Ämnes bageri hemma på gården.

Gräddmunkarna blev under åren så pass populära att de såldes till Stockmanns varuhus i Helsingfors.

–  Vi flög dit gräddmunkar två gånger i mitten på 70-talet. Tredje gången var det så dåligt väder att planet inte kunde lyfta, säger Åke Karlsson.

De drev bageriet fram till 1988. Då såldes det till Mathias Eriksson. Han sålde det i sin tur till ÅCA.

– När vi startade var vi fyra runt kaffebordet, och när vi sålde det var det omkring 20-25 heltidsanställda plus flertalet sommarextra, säger Åke Karlsson

– Det var väldigt jobbigt. Vi steg upp halv fyra och jobbade hela dagarna, nästan alla dagar. Man tappade kontakten med bekanta. Att sälja bageriet var något av en lättnad, säger Hjördis Karlsson.

Förargliga att äta

I början av bagerikarriären smakade det ganska ofta med gräddmunkar och andra bakverk för Hjördis Karlsson.

– Det är klart det. När man prövar nya recept så smakar man ofta för att veta vad man har att göra med, säger hon.

Nuförtiden blir det inte lika ofta som hon unnar sig en gräddmunk.

– Senast åt jag en för kanske två år sedan. De är lite förargliga att äta.

Ålandstidningen har tagit med sig några gräddmunkar till intervjun. Enligt henne ser de nästan ut så som de gjorde när hon påbörjade det hela för drygt 50 år sedan, men bara nästan. 

– Här ser man att de har krusat grädden. De vill väl göra det lite mer dekorativt. När vi gjorde dem så drog vi bara ett streck.

Det är en vedertagen sanning att det är i stort sett omöjligt att äta en gräddmunk utan att slicka sig om munnen. Det kan alla kring bordet intyga.

– Det var en bekant från Ämnes som köpte en gräddmunk i Mariehamn och satte sig på bussen hem. Då sa busschauffören att hon skulle få åka gratis om hon kunde hålla sig från att slicka sig om munnen hela vägen. När hon kom till Ämnäs vägskäl och var nästan hemma sa hon ”Nej fanken, nu går det inte längre” och så slickade hon sig runt mun. Busschauffören var snäll och lät henne åka gratis ändå.