Det är torsdag eftermiddag. Ett antal veckor har passerat sedan ett 50-tal ukrainska krigsflyktingar steg på den åländska bussen i Lublin och vid flyktingförläggningen i Warszawa. Just den här dagen har några av familjerna samlats hemma hos resans koordinator, Monica von Frenckell. Det sjuder av liv i köket, barnen leker med varandra medan Alla Lushchaenko står vid spisen och kokar soppa till dem allihopa.

När de minsta barnen har stojat av sig lite energi sätter vi oss alla runt matsalsbordet, Nataliia Hrab som stod upp stora delar av bussresan från Polen för att ge dottern Mariam Kacem en sovplats, har hunnit vila ut sedan dess. Hon, och de övriga uttrycker en stor tacksamhet över att få befinna sig på trygga Åland.

– Vi har blivit så varmt mottagna här, det går nästan inte att sätta ord på det, säger hon.

Olga Serdiuk-Batrak känner likadant, hon har bara stora ord av uppskattning att säga om sin värdfamilj i Sund.

– De är helt fantastiska människor som låter oss bo där.

Hon har precis påbörjat en kurs i svenska för att komma in i det åländska samhället på bästa möjliga vis.

– Vem vet, kanske det hjälper mig att få ett jobb snabbare, säger hon.

Väntar på arbetstillståndet

Den samlade bedömningen av Åland och ålänningarna tycks vara att det är vackert, naturskönt, rent och väldigt strukturerat.

– Vi ser rådjur, örn och svanar dagligen, och det är verkligen inget vi är vana vid, säger Olga Seriduk-Batrak.

Nataliia Hrab sätter stort värde på att ålänningarna är så vänliga och tillitsfulla.

– Man kan gå till det otroligt fina biblioteket i Mariehamn och låna en bok utan att bli hårt kontrollerad. Jag är verkligen imponerad av hur strukturerat och välskött allt är här, säger hon.

För henne och maken Amar Kacem är just den här dagen en glädjens dag – de ska nämligen skriva under sitt allra första åländska hyreskontrakt och få nycklarna till bostaden. Antonina Chukhlib, Nataliia Hrabs syster, flyttar också in under samma tak tillsammans med sonen Zakhar Chukhlib.

– Hemma i Ukraina har jag lovat att aldrig lämna min yngre systers sida, jag har givit mitt ord att ta hand om henne, förklarar Nataliia Hrab.

Allihopa som följde med från Polen till Åland har registrerat sig hos polisen och ansökt om tillfälligt skydd, men tillstånden låter ännu vänta på sig.

Antonina Chukhlib har dock redan lyckats ordna med en arbetsplats. Hon har fått ett fulltidsjobb som städerska på ett av stadens hotell.

– Men först måste jag få tillstånd att börja arbeta, jag ser fram emot det, säger hon med något drömlikt i blicken.

Känslan av maktlöshet

Samtalet runt bordet glider in på flykten från hemlandet, resan mot tryggheten och tankar om framtiden.

– Nu känner jag mig trygg. Monica von Frenckell tillsammans med ålänningarna överlag har har ingjutit hopp hos oss och en känsla av att vi inte alls står utanför samhället, säger Juliia Krokhmalyuk som tillsammans med dottern Karina Krokhmalyuk bor hos Monica von Frenckell.

Hennes och dotterns flykt från en av Kievs förorter, till Polen, pågick under nio skräckfyllda och kalla dygn. Alla barn som fanns med blev sjuka, nerkylda och stressade.

– Men nu, tack vare omhändertagande människor fulla av värme mår vi så mycket bättre, säger hon.

Samtalsämnet bringar tårar i ögonvrån hos kvinnorna, det är tungt att prata om, men nödvändigt, menar de.

– Det är ungefär som med nyheter om kriget i hemlandet, det är mer eller mindre omöjligt att inte få en daglig dos hemska nyheter. Men man vill ju veta hur familjemedlemmar och vänner har det, samtidigt känner man dåligt samvete över att sitta här i värmen och säkerheten. Det är verkligen en maktlöshetskänsla.

Hur välinformerade är vi här i väst om det som pågår i Ukraina?

– Jag tycker att nyheterna här verkar vara väldigt objektiva, man visar hemskheter så som de är i verkligheten, säger Olga Seriduk-Batrak.

Ny resa om en dryg vecka

För tillfället planerar gänget bakom bussresan till Polen ytterligare en resa. Som det ser ut just nu åker ännu en buss ner med förnödenheter den 17 april. Upplägget är det samma och på vägen hem ska bussen åter fyllas med flyktingar som vill till fredens öar. Några av familjerna i Monica von Frenckells kök den här eftermiddagen har varit i kontakt med släktingar hemma i Ukraina – och vissa av dem kanske hittar sin trygga hamn på Åland.

– Men vår mamma vill stanna kvar och göra vad hon kan i sitt arbete som sjuksköterska. Hon tycker att vi som är yngre ska skapas oss en framtid här, säger Antonina Chukhlib.