Redan som sjuåring började Irina Bendukidze-Fisun sticka. Först stickade hon till sina dockor, sedan började hon sticka till sig själv och sin mamma. I tolvårsåldern gick hon en sykurs.

– Det var Sovjetunionen och gratis, och mest för vuxna, men jag fick plats ändå, säger hon tacksam över att ha fått gå kursen.

I samma veva tog Irina sig an sin mammas stil. Någonstans på vägen hade mamman, som hade fullt upp med jobb och familj, tappat bort sig själv och hade bland annat en kortklippt praktisk frisyr som hon hade haft under minst de tio föregående åren.

– Hon hade bra smak, men hann bara inte med …

Efter sådär ett år hade hon med Irinas hjälp fått till ny stil och ny frisyr.

– Hon lyssnade på mig då fast jag var bara en liten tjej. Hon trodde verkligen på mig!

– Många tappar bort sig själva och vågar inte dyka upp igen. Man gömmer sig under plagg.

Det fortsatte att rulla på för Irina. Hon sydde till väninnor och fixade deras kläder, smink och hår. Eftersom det inte fanns nya tyger sydde hon om gamla plagg. Garn nystade hon upp från gamla tröjor och ångade för att kunna sticka eller virka nytt av det återvunna garnet.

Jobbade som modell

Som 15-åring flyttade hon från Ukraina till Ryssland och valet på platsen för hennes universitetstudier föll sedan på Sankt Petersburg i dåmera Ryssland. Hon studerade modedesign.

– Jag älskar den staden. Det är en vacker stad. En av de finaste. Moskva kändes lite för intensivt, säger hon om Sankt Petersburg som val.

I 22-årsåldern började hon även jobba som modell och snart även som stylist och make up-artist. Hon träffade många intressanta och välkända fotografer.

– Som sömmerska såg jag också varje stygn i de kläder jag bar. Jag började också jobba som stylist och hjälpte till på visningar, och var även personal shopper till privatpersoner och sydde dessutom till dem. Sedan blev jag mer och mer stylist.

– Jag jobbade som assistent till klädskapare för flera program i Sankt Petersburgs 5TV.

Överlag menar hon att vi i våra garderober ofta kan använda 90 procent av vad vi har där, även om vi vill förnya oss. Och att det går fint att skapa nytt bara genom att tänka lite annorlunda.

– Många tänker att en stylist är en dyr tjänst, men egentligen är det en ganska liten kostnad. Annars köper du nytt och nytt – och ganska liknande det du redan har och tappar mycket mera på plagget som kommer att användas en gång eller aldrig. Men om man snurrar lite på det man har och provar sig fram, säger hon och visar och gestikulerar med händerna för att illustrera hur man med någon annans ögon kan skapa nytt av det man redan har.

Flytten till Åland

Det var tack vare sin man hon flyttade till Åland. Honom träffade hon i Ukraina. Irina har reumatism och var just då där och tog hand om sin kropp ett tag. Precis då råkade han komma på besök till sina föräldrar. Det visade sig att han bodde på Åland. Irina däremot visste inte överhuvudtaget om att det fanns en plats som Åland.

Flyttlasset till Åland gick när Irina var nästan 30 år. Till en början kunde tystnaden på Åland skrämma henne.  Numera älskar hon särskilt sommaren och hösten på Åland.

– Färgerna här! Jag lärde mig att se naturen. Sankt Petersburg har också mycket färg, men det är på byggnaderna och så vidare.

Det är mycket hon har fått lära sig, inser hon. Och hon har blivit mjukare till sättet. Allt är inte längre bara svart eller vitt för henne. Hon har utvecklats och förändrats. Efter att hon fick barn har hon också lärt sig att uppskatta att allt är så nära på Åland, och att det är tryggt för barnen.

– Jag jämför med väninnorna som har barn i en storstad.

När hon precis hade flyttat till Åland försökte hon lära sig lite svenska på egen hand genom böcker som hennes man hade hämtat till henne. Men det var svårt, tyckte hon. Hon kunde heller verkligen inte särskilt mycket svenska när hon fick plats på Ålands folkhögskolas konstlinje. Inte var hon heller särskilt bra på engelska. I skolan i dåvarande Sovjetunionen hade hon fått höra att det inte var så viktigt med språk, att de ändå aldrig skulle behöva det.

– Folkhögskolan var ett perfekt ställe för mig. Det gick ganska bra. Och så fick jag jobb som försäljare och sömmerska på Tyger & sånt.

Före det hade hon gått runt i Mariehamn och sökt jobb i olika affärer.

– Jag hade skrivit upp allt om mig själv på en lapp och lärt mig det utantill, berättar hon leende åt minnet.

Kroppens reaktion

Däremot blir Irina allvarlig när hon förklarar problemen med att sy som hon har haft de senaste åren. Hon förlorade sin mamma i cancer för tre år sedan. Chocken och stressen var så stor att Irina fick problem med sin högra hand. Hon tappade finmotoriken och fick dessutom plötsligt försämrad syn. Högra handen har hon inte riktigt kunnat sy med sedan dess, även om den i sakta mak blir bättre.

– Det var en sådan chock, vi var jättenära varandra. Hon lärde mig nästan allt som gäller handarbete. Det var som om det var kopplat ihop med henne – kopplingen i våra liv, säger hon och visar på sin högra hand.

– Jag stängde av. Det var som om jag inte ville leva längre.

När mamman dog tog Irina ledigt ett år till och var mammaledig med dottern.

– Jag kunde ändå inte bara släppa allt, så jag har försökt göra saker med vänster hand och saker där jag har kunnat limma i stället för att sy.

Den här vändningen i livet innebar att Irina kände att hon ville starta om och göra allt som hon älskar. Och starta om det så att hon lever det liv hon vill leva och göra det hon är bäst på. På senare tid har hon varit aktuell med olika projekt tillsammans med Tetiana Tymoshhenko där Irina har varit stylist och Tetiana varit fotograf.

– Jag älskar konstprojekt!

Kvinnliga förebilder

Både Irinas mamma och mormor jobbade mycket och lärde henne att ta hand om sig själv. De gånger hon har fått kommentarer om att kvinnor med hennes kulturella bakgrund bara fixar sig för männens skull har hon verkligen tagit illa upp. Hon påminner om att alla yrken förtjänar respekt. Och just som stylist försöker hon jobba mer och mer.

– Vi har alla våra egna, våra olika behov. Men vi påverkas alla av vad vi tar på oss. Det är en del av psykologin.

– Jag kan skapa något helt nytt från någons garderob. Det bästa är när jag ser resultatet, säger hon och kommer på nytt in på hur det blir för många i något skede i livet – att man suddar ut och suddar bort sig själv. Att det handlar om att ta bort den där dimman.

– Små nyanser gör stor skillnad!

Hon beskriver modet i dag som rätt snällt. Ett mänskligt mode som är snällare mot kvinnor. Hon tycker också att det är fantastiskt att våga sticka ut. Själv sydde hon om sin pappas kostymer i unga år. Precis som hon bar de omsydda kostymerna, bar hon vida byxor och stora skjortor. Hon klädde sig lite androgynt. Hon var smal och utan särskilt mycket kvinnliga former. Som en protest mot att hon alltid fick kommentarer om sitt vackra lockiga hår valde hon att raka av det.

– Jag ville att man skulle se MIG. Det var viktigt för mig att folk förstod vem jag var, säger hon och kommer på nytt in på 90-talets Ryssland och att det var en svår period för henne där mycket också handlade om att tycka om sig själv, och respektera sig själv. Hon hade varit mobbad, mycket på grund av hennes lockiga hår och hennes fysik.

– Därför så utvecklade jag unisexstilen,  som symbol och motstånd för alla normer som fanns då hur skulle se ”riktig kvinna ut”

Samtidigt understryker hon att hon tycker om att vara kvinna och menar att vi är olika som människor. Att det handlar om att våga vara sig själv och att inte vara rädd för att vara annorlunda. Under perioden mellan att hon var 20 och 30 år, då hon jobbade som modell, var det nog ingen som förstod hur mobbad hon hade varit.

Irina fascineras över hur hennes mormor klädde sig och tog hand om sig, trots att hon inte hade mycket pengar. Hon minns också att hennes mamma lät en skomakare sy stövlar åt henne. Det var de enda par stövlar som hon hade i många, många år.

– Om man bara har ett par stövlar ska de vara perfekta. Egentligen skulle mormodern ha velat bli parfymör, men jobbade på grund av kriget på dagis. Hennes känsla och intresse för dofter är dock något som har präglat Irina.

– Det skapade en grund för mig. Det var helt naturligt i mitt liv. Själv kan Irina visst gå ut osminkad och i sportkläder. Ska hon däremot ”samla ihop sig” tar hon på sig exempelvis en läderkjol.

– Olika kläder för olika tillfällen!

Skapar bilder

Redan tidigt började Irina älska dräkthistoria. 

– Det finns så mycket historia. Allt finns i den dräkten, säger hon och nämner olika typer av folkdräkter och vad som har vävts in i de tygerna.

Irina älskar också japansk litteratur. Överlag uppskattar hon klassiker. Böcker som beskriver kläder och folkdräkter intresserar henne också. Helst läser hon böcker utan bilder, och alltid innan hon ser en filmatisering av den för att själv skapa bilderna.

– Det utvecklar hjärnan!

Det där är någonting hon tycker att är väldigt viktigt att förmedla vidare till sina barn. Hon var över 30 när hon fick första barnet. Hos Irina fanns en rädsla över att inte bli en lika bra förälder som de egna föräldrarna hade varit för henne.

Irina ritar gärna tillsammans med sin barn. Bäst är hon på porträtt, precis som sin pappa.

Medan hennes mormor sydde och mamma stickade, så ritade hennes pappa.

– Det är jättenaturligt för mig. Pappa ritade jättefint. Han ritade människoprofiler, säger hon och berättar om alla skisser som han hade ritat medan han pratade i telefon och som låg på telefonbordet.

Mellan åren 2010 och 2015 hade hon sin egen syateljé på Åland. Numera jobbar hon som stylist, men också delvis på Modehuset Alice som försäljare och stylist. Hon virkar dessutom gärna smycken. Det är något hon inte tar någon stress över, utan det får ta den tid det tar.

– Det händer hela tiden något i mitt huvud. Är jag stressad skapar jag något!

Just nu är en av Irinas och Tetiana Tymoshhenkos utställningar, ”Mångkulturella Åland i folkdräkt”, aktuell på Grönland. Överlag är estetiken det viktigaste för Irina.

– Allt går ihop!